Etikett: shejping

Publicerat

Motivationsdal

Nu har den där dalen i motivationen kommit. När det gäller bloggandet alltså. Träning har det inte heller blivit så mycket av de senaste dagarna, men förra veckan tränade vi desto mer. Då var första träffen på Canis klickertränarutbildning hos Maria – två väldigt intensiva och lärorika dagar tillsammans med ett härligt gäng hundar och mattar.

Den teoretiska biten innehöll för min del inga direkta nyheter, fast det är ju alltid intressant att reflektera och diskutera. Men den absoluta huvudorsaken till att jag går kursen är att jag vill få tillfälle och anledning att utveckla mina praktiska tränarfärdigheter, och det fick jag, för det blev mycket praktisk träning redan den här första gången.

Vi tittade på belöningar för alla hundar, och jag fick tips om hur jag kan använda tre likadana föremål för att träna Viktor att komma snabbare in med en boll eller annan kastad belöning. I övrigt ägnades kursen mycket åt frivilliga grundfärdigheter, och en del shejping av både hundar och människor. Speciellt det senare gav upphov till många glada (och lite frustrerade) skratt.

Det känns faktiskt som om vi är på god väg med de flesta grundfärdigheter, fastän jag har tränat ganska sporadiskt och ostrukturerat. Men framför allt blev jag imponerad av den härliga attityd Viktor uppvisade under båda dagarna. Han är alltid beredd att jobba lite till, och när träningen går lite knackigt beror det uteslutande på att jag slarvar med kriterier eller annat, på att jag i slutet av ett intensivt träningspass blir trött i huvudet. Men han kroknar inte ändå, utan jobbar vidare med samma goda humör fast det blir lite fel.

Till nästa kurstillfälle har vi fått skriftlig och praktisk hemläxa, där den praktiska går ut på att dels uppnå flytnivå på ett antal grundfärdigheter, dels en shejpingutmaning som är densamma som helgkursen fick: att gå baklänges upp på burkar eller dylikt och att lyfta ett bakben. Jag har inte börjat med precis dessa beteenden, men jag hade redan veckan innan kursen tränat en del bakbenskontroll. När jag skulle försöka shejpa ett bakbenslyft började Viktor sprätta med höger bakben, och det tyckte jag såg så roligt ut att jag fortsatte att belöna det. Det uppvisade han ganska mycket under kursdagarna när vi skulle träna ställande och liknande saker, fast jag då inte förstärkte det (med vilje i varje fall) en enda gång … Sedan har vi också tränat några gånger på att lyfta bakbenet bakåt ner i en burk, och det börjar falla på plats.

Träningen med klickerträningsgruppen i torsdags fick ett lite snöpligt slut, för det kom en sällskapssjuk katt och spatserade runt bland hundarna. Och Viktor visade prov på sin allra sämsta sida: man kunde lätt tro att jag höll på med någon form av avancerad hundmisshandel när han skrek rakt ut i frustration över att inte få jaga katten. Det var det där med förmågan till självbehärskning – där finns det en hel del kvar att göra!

Publicerat

Frånvänd position med nyhetsälskande hund

Gänget som startade Canis klickertränarutbildning i Säffle (och hamnade i tidningen) förliden helg fick en utmaning av ”fröken” Ann-Louise: att lära hunden stå framför och vänd bort från föraren, helst utan att använda target. Lämpliga tillvägagångssätt diskuterades under gårdagen på Klickerforum, och det gjorde mig förstås sugen på att prova.

Det är nästan en månad kvar tills min klickertränarutbildning hos Maria startar, och jag antar att vi kommer att få en liknande utmaning – dock troligtvis inte samma :-). Så det var inte för att tjuvträna jag i går kväll tog mig an uppgiften, utan dels för att det kändes som en kul grej, dels för att jag faktiskt har funderat en del runt att ha hunden (kvar) i en position vänd från mig, särskilt med anledning av Viktors sättanden på avstånd. Han snor nämligen alltid runt och tittar på mig innan han sätter sig, men jag har kommit på att jag vill att han ska sätta sig i den position han är (utan att vända sig åt något håll), såvida jag inte före ”sitt” säger hans namn. Jag har dock inte kommit till skott med någon egentlig träning av det.

Jag bestämde mig för att shejpa fram beteendet och startade utomhus på ”vår egen lydnadsplan”. Första kriteriet var att han skulle befinna sig någonstans i en ganska vid zon framför mig och vända kroppen och huvudet från mig, åtminstone 90 grader. Vi har tränat en del snurranden (också shejpade) åt båda håll den senaste tiden, så till att börja med blandade han friskt med det. Men efter ett kort tag, när jag lyckats få in några klick för en kort frysning med huvudet, började han medvetet testa att vända huvud och kropp åt olika håll och liksom stelna till. I andra träningsakten stod han framför mig och stirrade åt vänster, och sedan var det bara att fortsätta shejpa därifrån tills han var vänd helt ifrån mig. Innan vi gick hem hade han ett par gånger gått fram en meter och ställt sig med huvud och kropp i rak linje ifrån mig. Den stolta matten tyckte att han var kanonduktig!

I dag har vi kört några träningsakter med frånvändanden inomhus. Jag är inte så jättenoga ännu med att han står helt i rak linje framåt utan accepterar en liten vinkling, och jag kräver ingen längre frysning. I stället har jag jobbat med att flytta mig runt i rummet, för att försöka få honom att förstå att han ska rikta in sig i förhållande till min kropp.

En sak som har slagit mig flera gånger är att när jag börjar träna ett nytt beteende, och särskilt när jag huvudsakligen jobbar med shejping, så är det som om Viktor skärper till sig och anstränger sig alldeles extra mycket. Jag tror inte att det har med belöningen att göra, för till exempel i går använde jag godis som han visserligen uppskattar, men inget så där extra speciellt. Det verkar faktiskt som om han får en kick av att lära sig nya saker, av själva grejen att komma på vad det är som får mig att klicka! Precis samma barnsliga förtjusning som jag själv kan känna när jag kommer på hur något hänger ihop (fast det förstås ofta handlar om helt andra saker) … Kan det verkligen vara så, eller övertolkar jag utifrån mitt eget mänskliga perspektiv? Så länge det inte går ut över hunden och träningen så kan det knappast skada att fundera i alla fall.

Publicerat

Luriga tankar om lockande och andra hjälper

När jag nu har kommit in på det här med ord så vill jag lufta en sak som har stört mig ända sedan jag började komma in litegrann i klickervärlden och dess jargong. Det gäller ”locka-lura”. Det används i två lite olika betydelser: dels om hela den träningsmetod som bygger på att man lockar hunden (ofta med en godbit eller annan belöning) till ett beteende som man sedan förstärker positivt (genom att den får belöningen), dels mer specifikt om just den typen av belöningshjälper.

Det jag stör mig på är ”lura”. Om man tror att metoden går ut på att lura hunden så tar man grundligt miste, och är dömd att misslyckas om man försöker sig på den. Man lurar hunden om man till exempel lockar den till sig med en köttbulle (eller en boll) som man stoppar i fickan när man väl har fått tag på hunden. Det man håller på med då är avlärning – hunden lär sig att när matte håller upp en köttbulle lönar det sig inte att gå fram till henne, då det enda som händer är att den får avbryta en rolig aktivitet. Det som formar och upprätthåller beteenden är att de förstärks och bara det, aldrig någonsin de stimuli som utlöser dem. Vilket alla goda djurtränare (inte bara klickertränare) vet.

Jag tror bara att jag har hört klickertränare tala om locka-lura – det är alltså inte ett uttryck som används av de tränare som själva använder metoden. För säkerhets skull gjorde jag en koll på Google, och fann att av de första 40 träffarna på ”locka-lura” och ”hund” som verkligen berörde hundar så handlade 39 om klickerträning (där locka-lura nämndes som något man gjorde förut eller som inte är så bra att hålla på med).

Det är inte så svårt att gissa hur det svenska ordet ”lura” har hamnat i begreppet – naturligtvis är det ljudlikheten med det engelska ”lure” som påverkar. Men även om ”lure” visst kan betyda ”lockbete” (som substantiv) och ”lura” (som verb) så tycker jag (av ovan angivna skäl) att ”lockelse” respektive ”locka” är bättre svenska motsvarigheter i det här sammanhanget. Och när det gäller metoden: vad hände med ”reward”? Mitt förslag är att man på svenska kallar den träningsmetod som på engelska går under benämningen ”lure-reward training” för locka-belöna-träning. Då får man med både hjälpen och belöningen, det vill säga det som händer såväl före som efter beteendet man tränar, och metoden fokuserar ju faktiskt på båda.

Belöningsträning är ett annat tänkbart begrepp, men det tycker jag passar bättre som en sammanfattande benämning på all träning som baserar sig på positiv förstärkning, där locka-belöna-träning och klickerträning kan sägas vara olika underkategorier.

När det gäller typen av hjälp så föredrar jag att kalla den locka-visa, fortfarande med motiveringen att hjälper som går ut på att lura hunden motverkar sitt syfte och bara får hjälpen att sluta fungera. Förutom direkta belöningshjälper (till exempel en godishand) inkluderar jag i locka-visa andra större eller mindre åtbörder där man med hjälp av kroppsspråket ”visar” hunden vad den ska göra. Och till skillnad från många andra klickertränare så anser jag att locka-visa-hjälper har sin givna plats i klickerträningen, som ett av flera verktyg att få fram ett beteende som kan förstärkas.

Locka-visa framställs ibland som något ”naturligt”, något som hunden förstår av sig själv utan föregående inlärning. Så är det inte. Ytterst få retningar som vi använder som hjälper i hundträning är inte i någon mån inlärda, även om många naturligtvis bygger vidare på medfödda beteenden. Att följa en godishand är ett inlärt beteende likaväl som ett targetbeteende är det, och detsamma gäller att följa våra kroppsrörelser. Vi kanske inte har behövt lägga ner någon medveten träning på att få det att fungera, men inlärt är det ändå, genom att beteendet har förstärkts. Ett exempel på en lockhjälp som ofta kräver en inlärningsperiod (om än kort) innan den fungerar som avsett är den klassiska L-rörelsen för att få hunden att lägga sig ner.

Jag är helt med på att lockande, i synnerhet med synlig belöning, kan ha oönskade bieffekter. Vilken eller vilka metoder man väljer för att få fram ett beteende har betydelse för resultatet, på kort men kanske framför allt på lång sikt. Hjälpen som sådan är förstärkande, och man riskerar att förstärka passivitet och därmed hämma den kreativitet hos hunden som är en sådan tillgång för effektiv klickerträning. Hjälper ska hanteras med omdöme – man måste tänka på hur ofta, hur länge (vid inlärningen av nya beteenden) och på vilket sätt man använder hjälpen. Framför allt ska man alltid ha en plan för att arbeta bort hjälpen, och se till att man belönar det frivilliga beteendet innan man lägger på signal. Men detta gäller alla hjälper, i lägre eller högre grad, och alls inte bara locka-visa. Därför tycker jag att man begränsar sig i onödan om man av princip utesluter en viss typ av hjälp ur sin klickerträning.

Nu har jag ägnat nästan ett helt blogginlägg åt hjälper, alltså det som kommer före beteendet vi vill förstärka. Klickerträning som metod fokuserar ju på förstärkningen, konsekvensen, som är det som faktiskt påverkar beteendet. Ändå tycker jag att det i forumdiskussioner och liknande, även när det är klickertränare som diskuterar, tenderar att bli väl mycket slagsida mot hur man ska få fram ett beteende: vilken metod eller vilka hjälper man kan/ska använda, och vad man inte bör göra. Det är tasstarget hit och omvänt lockande dit, när det vi borde koncentrera oss på är de grundläggande och avgörande faktorerna tajming, kriterier, förstärkningsfrekvens och förstärkningskvalitet (TKFF), som alla har med förstärkningen (det som kommer efter beteendet) att göra.

Och kanske är det inte så konstigt, för inlärningens lagar fungerar ju också på oss människor. Vi funderar på vad det är för beteende hos oss (vilken hjälp) som snabbast utlöser det beteende vi vill ha av hunden, det vill säga snabbast leder oss till belöningen. Vårt egentliga mål, att det utlösta beteendet efterhand ska bli starkare och mer frekvent, ligger längre fram i tiden och utgör därför en inte fullt lika omedelbar, om än säkert kraftigare, förstärkning. Därför tycker jag att shejping är en så fantastisk metod att arbeta med. Genom att hela tiden fokusera på de små, små stegen snarare än ett färdigt beteende ser jag till att både hunden och jag hela tiden förstärker varandra. Och eftersom jag inte behöver ägna så mycket uppmärksamhet åt de där besvärliga hjälperna kan jag lägga maximalt med fokus på de viktiga TKFF (vilket är mycket nog för mig). Ett lyckat shejpingpass gör mig verkligen glad i hela kroppen!

Publicerat

Shejping, stimuluskontroll och baklängeskedjning

Efter två intensiva dagar på kurs i avancerad klickerträning med Maria som instruktör känner jag mig helt slut i huvudet. Viktor är också trött, men faktum är att jag tror att jag är tröttare!

Trots namnet ”avancerad” så började Maria gårdagen med att gå igenom förutsättningarna för effektiv klickerträning, för som hon så riktigt påpekade: som klickertränare, oavsett nivå, har man alltid anledning att gå tillbaka till, och framför allt träna på, grunderna.

Anledningen till att jag alls vågade anmäla mig till en kurs med det namnet var beskrivningen av förutsättningarna för att ha utbyte av den: hunden skulle ha lätt att erbjuda beteenden spontant utan hjälper, och den skulle kunna koppla av i bur mellan träningspassen (eftersom kursen hölls i en ganska trång lokal inomhus). Båda förutsättningarna uppfylldes med råge av Viktor, kan jag konstatera. Det jag möjligen hade oroat mig lite för (åtminstone när jag anmälde mig i höstas) var det där med vilandet i buren, men han har verkligen varit som en dröm och kopplat av totalt inne i buren. Till och med när flera av de andra hundarna skällde för att det kom in någon genom dörren höll han tyst och kikade bara lite nyfiket ut genom burdörren. Min vanligen så skälliga hund!

Annars så anser jag mig på intet vis vara en ”avancerad” klickertränare, och helgens kurs har gett mig ännu en påminnelse om att jag verkligen inte är det. När det gäller praktiska färdigheter så har jag nätt och jämnt kommit förbi det absoluta nybörjarstadiet. Men genom träning blir man bättre, och inspiration till att träna och bli bättre har jag verkligen fått massor av. ”Träning är en mekanisk färdighet”, som Bob Bailey säger. Jag skulle nog vilja tillägga att det även är en mental färdighet, i synnerhet när det gäller den viktiga förmågan att sätta kriterier på rätt nivå. Och det mentala och det mekaniska hänger intimt samman, förstås.

Första uppgiften med hundarna var en diskrimineringsövning: vi skulle shejpa fram en markering av ett speciellt föremål bland tre. Eller i varje fall börja – jag vet inte om det var någon som hann hela övningen. Vi gjorde det i varje fall inte, men vid dagens slut hade jag nästan nått målet för del 1 av övningen, nämligen själva markeringen av det ”heta” föremålet.

Vi arbetade i grupper om tre (två hundförare och en observatör) och varvade mellan att träna de båda hundarna och observera och föra logg åt varandra. Jag valde att lära Viktor markera locket på en liten glasburk genom att hålla nosen på det i upp till 5 sekunder. Återigen blev det pinsamt tydligt hur frestande och lätt det är att sätta för höga kriterier, kanske i synnerhet alldeles i inledningen av träningen av ett nytt beteende. Med hjälp av en kombination av alltför höga kriterier, taskig tajming och ostrategisk placering av mig själv hade jag på några minuter shejpat fram ett välta-burken-med-nosen-och-krafsa-på-den-med-tassen-beteende som absolut inte var vad jag ville ha, trots att jag samtidigt belönat en massa lyckade utföranden.

Efter att ha fått lite tips av Maria och mina träningspartners lyckades jag arrangera situationen så att kriterierna blev möjliga att uppfylla med hänsyn till 80%-regeln (att minst 80% av repetitionerna ska vara lyckade, det vill säga uppfylla kriteriet, där varje annat beteende räknas som ”skräpbeteende” och därför en misslyckad repetition). Viktor tryckte nosen mot burken gång på gång, och min burkhållare utstötte små förtjusta ”åh”, för han såg verkligen ganska näpen och samtidigt lite smådum ut, så fullständigt koncentrerad på sina nostryckningar.

Så här i efterhand kan jag naturligtvis, hur enkelt som helst, se att det självklart var så jag skulle riggat situationen från första början. Vi har ju faktiskt tränat en del på nostarget mot en yta (förutom mot en punkt som en targetsticka och min näsa), men alltid bara mot en vertikal sådan. Om ytan varit horisontell har det varit tasstarget som varit det önskade beteendet. Men jag kom liksom inte på möjligheten att göra det lättare för min hund genom att placera burken en bit upp i luften och med locket riktat åt sidan, utan ställde ner burken på golvet (som dessutom var halt) och tyckte att jag satt ett lågt kriterium när det första var att han skulle titta på burken. Men jag fick snabbt mycket mer än så, och även om nospekandet fanns med där så lyckades jag upprepade gånger oavsiktligt klicka för tasskrafsande också.

När jag väl fått till kriterierna blev också min tajming oerhört mycket bättre. Jag fick flyt i övningen och rörde mig stadigt framåt under de återstående träningspassen. Det där med flytet kändes så skönt. Även om jag ibland kan få till det när jag tränar hemma i min ensamhet (tycker jag, i alla fall) så har jag när jag tidigare varit på klickerkurs bara känt mig fipplig och oskicklig. Det har räckt med någon enstaka ny komponent, eller att jag ska försöka göra något på ett sätt som jag vanligtvis inte brukar, för att jag ska bli totalt osynkad och grovt okoordinerad. Att jag faktiskt fick till flytet i går ser jag som ett bevis för att jag trots allt rör mig lite framåt i mina tränarfärdigheter.

I dag har vi ägnat oss åt övningar i stimuluskontroll och baklängeskedjning. Där har vi en del att träna på, kan man lugnt säga! Jag trodde att jag hade hyfsad stimuluskontroll på ”sitt” och ”ligg”, men i den här miljön (och med solbrillor och scarf för mun och näsa på matte …) var det, om än inte som bortblåst (för det mesta gör han vad jag ber honom om, snabbt och säkert), ja, inte under kontroll i varje fall (han gör det också tusen gånger däremellan).

För baklängeskedjningen valde jag möjligen en lite för svår uppgift, då delarna inte var riktigt färdiga. Som sista led i kedjan hade jag att han skulle gå in i buren och lägga sig, och det gjorde han bra, men han kunde inte riktigt vänta på signal, så när jag försökte lägga på det näst sista ledet, att stoppa huvudet i en kruka, fungerade inte ”buren” som en förstärkning och tillåtelse att göra sista ledet. Vi ändrade till att han fick gå frivilligt in i buren – när han gjorde näst sista ledet öppnades helt enkelt burdörren så att det blev möjligt. Det var bara det att han med huvudet nedstoppat i krukan hade lite svårt att uppfatta när burdörren öppnades … Men han jobbade och tänkte som sjutton, och hade vi hållit på lite till hade han nog knäckt det. Jag fick också fram fina spontana snurranden som jag hade tänkt ha som första led i min kedja, men så långt hann vi aldrig.

Sammanfattningsvis så skulle jag nu behöva ha en vecka ledigt för att verkligen följa upp och ta vara på inspirationen från helgen. Det har jag tyvärr inte.