Omstart

Vi har haft en lång och lat sommar, men nu är det dags att börja skriva igen! Jag ser att jag har fått en hel del träffar i dag och misstänker starkt att orsaken är att Hundtränaren 2009, ett bokprojekt som jag medverkar i, har lanserats. Jag har jämte ett flertal andra, mestadels betydligt mer namnkunniga, författare skrivit ett månadskapitel i boken/kalendern. Min text handlar om förstärkare, och jag har tidigare diskuterat några av tankarna i blogginläggen Beteenden och stimuli som konsekvenser samt Om sociala belöningar.

Så mycket träning har det inte blivit under sommaren, men nu börjar vi så smått komma igång igen. För några veckor sedan var vi på tredje träffen på klickertränarutbildningen, med tema stimuluskontroll. Och lite koll på signalerna börjar faktiskt unge herrn att få. Åtminstone ”sitt” och ”ligg” vågar jag nog påstå är hyfsat pålitliga beteenden, i de flesta situationer. Och apportering à la lydnadsklass I är i det närmaste tävlingsklart.

Gamlingen Kasper hänger fortfarande med, men det är nätt och jämnt så det blir kanske inte så länge till. Jag är tveksam till om han hör något överhuvudtaget, och det är uppenbarligen så att han ser rätt illa också. Han rör sig långsamt och styltigt, men leker fortfarande med Viktor ibland (om än rätt motvilligt), och tycker om att skutta omkring om han får springa fritt.

Några badbilder från Ångermanälven får avsluta detta höstens första inlägg:

Dragkamp om pinne
Kasper och Viktor fajtas om en pinne.
Vinst av pinne
Fjortonåringen visar att gammal är äldst ...
Viktor hittar en ny pinne
Men Viktor hittar en ny pinne.
Stolt pinnapportör!
Stolt pinnapportör!
Språngmarsch i gröngräset
Kasper föredrar att springa i gröngräset med sin pinne.
Lapande av vatten i Ångermanälven
Varför ska de prompt dricka på ett och samma ställe när hela älvfåran är full av kallt och friskt vatten?

Klickerhelg på Tånga hed

Som några av mina vid det här laget kanske inte längre så trogna läsare har påpekat har uppdateringen av den här bloggen försummats å det grövsta. Och sedan sist har vi både varit på andra omgången av klickertränarutbildningen och klickerhelg på Tånga hed, så visst borde jag ha något att skriva. Men mellan dessa tillfällen har det verkligen inte blivit mycket tränat. Men nu när det är sommar och jag får lite mindre att göra på alla håll och kanter hoppas jag kunna ta nya tag i träningen, och kanske även bloggen.

Tills vidare bjuder jag på några bilder från den senaste träningshelgen. Referat samt fler och bättre bilder, även på mig och Viktor, finns hos AK, Madelen, Lojs, Vendela, Tina, Jenny, Anna och Lina.

Kvatro

Kvatro, guldgul golden i gröngräset

Maria och Hera

Maria och Hera

Freddie med lång tunga

Freddie med lång tunga

Riva tränar sökrullemarkering

Riva tränar sökrullemarkering

Vendela med Dagny och Madelen med Kiwi har det skönt i skuggan

Vendela med Dagny och Madelen med Kiwi har det skönt i skuggan

Allas favorit, ursöta cockern Sota

Allas favorit, ursöta cockern Sota

Kurshelg

I helgen har jag och Viktor varit på tävlingslydnadskurs för Fanny och Thomas i Göteborg. Det var både roligt och nyttigt. Teori och demonstrationer av deras sätt att tänka och träna hund gav mig en hel del nya tankar och insikter. Även om ingenting var helt nytt gav det utan tvivel ökad förståelse för vad jag håller på med att höra saker sägas på ett annat sätt. Som vanligt kände jag dock att teorin har jag hyfsad koll på – det är mina praktiska färdigheter som brister. Där har jag har mycket kvar att lära mig!

Några av mina reflektioner och insikter:

Grunderna, alla de där de små detaljerna, framför allt runt belöningarna, är så otroligt viktiga, och det lönar sig verkligen att lägga tid på dem. Jag har den senaste tiden känt mig en aning nedslagen när jag upptäckt att vissa verkligt grundläggande saker helt enkelt inte fungerar, eller inte fungerar i situationer där jag behöver dem. Att behöva gå tillbaka och träna på sådant innan jag ens kan börja träna det första lilla delbeteendet i min träningsplan för ett moment eller hinder har känts så nedslående, som om jag har missat det viktigaste och inte kommit någonstans överhuvudtaget. Men jag inser att jag inte ska se det så, för belöningsutveckling och annan träning på ”förutsättningarna” har så stor betydelse och kan göra den mer ”avancerade” träningen så mycket mer effektiv.

Fanny visade en påbörjad lista med ”grundgrundfärdigheter”, efter en i mina öron helt onödig nördvarning (beror möjligen på att jag själv är en nörd :-), där just sådana riktigt grundläggande saker fanns på pränt. Sådant som man kanske många gånger tar för givet, och för all del många duktiga hundtränare lär sina hundar utan att egentligen tänka på det. Men för hunden är det ju nödvändigtvis ingen självklarhet att komma tillbaka med en kastad boll, hålla ett rejält grepp och lägga vikten bakåt vid dragkamp eller lägga/släppa ett föremål i handen, för att ta några exempel. Men allt detta är beteenden som kan tränas efter precis samma principer som mer direkta tävlingsbeteenden. Det är trösterikt!

fanny_pi.jpg

Pi går fritt följ med ”lydnadsmatte” Fanny.

thomas_pi.jpg

Pi ger ”jakthusse” Thomas en puss.

När det kom till den praktiska träningen så provade jag mot slutet av helgen att under Thomas ledning utveckla Viktors läggande till ett riktigt läggande under gång. Jag har tidigare tränat en del på lägganden under baklänges marsch, både frivilligt och på signal, men jag har inte tyckt att jag kommit tillräckligt långt med fria följet för att kunna göra det vid sidan på ”tävlingsmässigt” vis. Men när jag nu provade så kunde jag konstatera att jo, visst var han mogen för det, och det har han nog i själva verket varit ett tag. Samtidigt som det gav mig insikten att jag faktiskt behöver gå framåt i träningen, sätta ihop delmoment som mer liknar det slutliga målet, så var det en liten kick att se hur förhållandevis snabbt och enkelt det gick. Det kändes som om allt det här tragglandet med detaljer ändå har gett resultat. Nu ska jag bara få lite bättre fason på uppsättandena också, så kan jag snart baklängeskedja hela momentet!

Andra saker som jag tränade var fritt följ framåt (där jag fick bekräftelse på att Viktors position, som jag tycker känns bra, också ser bra ut) och ingångar, där jag fick en del tips och tankar om hur jag ska göra för att öka frekvensen av de korrekta ingångarna bland de ganska många som blir antingen sneda (med baken inåt) eller för långt ifrån, eller både och. Där handlar det nog mest om att jag är selektiv, och att jag övar upp min förmåga att ta snabba (och rätta) beslut.

Som alltid har det också varit väldigt lärorikt att se på när andra tränar. Av demonstrationer och andras träning har jag bland annat fått bra tips om apportering, självbehärskning, inkallning med ställande och rutan.

kloss.jpg

Natten mellan kursdagarna övernattade vi hos AK, som generöst gav sovplats åt inte mindre än fyra trötta men ivriga hundtränare med hundar. Efter tacomiddag trängde både folk och fä ihop sig i soffan framför melodifestivalen, och det gick förvånansvärt bra med alla hundarna. Kråka löpte och hade nog gärna låtit Viktor bli far till sina valpar (nu hade han förstås ingen direkt konkurrens om den saken – husets egen son Bacillen saknar kulor och resten av hundarna var tikar). Men det var inga som helst problem att ha Viktor i samma hus och även rum som en höglöpande tik. Det hade jag inte förväntat mig heller, men det var ändå skönt att se att det fungerade så väl.

På natten fick han dock, efter att ha sovit lugnt i sin bur i flera timmar, ett anfall av osäkerhet mot något obestämbart i rummet, som han låg och morrade på. Jag testade med att täcka över buren bättre, men han blev bara tyst en liten stund, sedan var det samma visa igen. Till slut gav jag upp och lät honom komma ut, och ihoprullad tätt intill mig på madrassen kunde han äntligen få ro i kroppen. En natt efter detta, då vi sov hemma hos mina föräldrar, har han varit orolig på samma sätt, då utan att vara instängd i buren. Han har en tendens att fixera sig vid väskor och andra halvstora saker, särskilt om de rör på sig eller prasslar (den andra natten hade Kasper rullat ihop sig ovanpå en väska). Vi har tränat en del på att ”skapa ljud” och ”skapa rörelse”, men där behöver jag nog lägga ner mer tid, och särskilt när det gäller väskor och saker som prasslar. Det är märkligt det där med rädslor – Viktor är lite känslig när det gäller vissa saker som just prassel och saker som sticker ut eller (snabbt eller långsamt) ändrar form/rör sig, men skrammel verkar han inte tycka är lika farligt, och när det gäller skott och fyrverkerier är han fullständigt oberörd (tack och lov).

På söndagmorgonen gick vi en promenad i skogen med de andra övernattarna, och Viktor hade fullt schå med att hålla ordning på tjejerna Pejla, Kiwi och Riva. Det var lite synd att jag inte hade med mig kameran då.

Sammanfattningsvis så har jag nu fått massor av inspiration att gå vidare med lydnadsträningen, så att vi förhoppningsvis senare i år (innan halvårsskiftet känns lite orealistiskt, men vi får se) kan starta i lydnadsklass I.

AK, Lina och Madelen har också bloggat om och lagt ut bilder från helgen.


Motivationsdal

Nu har den där dalen i motivationen kommit. När det gäller bloggandet alltså. Träning har det inte heller blivit så mycket av de senaste dagarna, men förra veckan tränade vi desto mer. Då var första träffen på Canis klickertränarutbildning hos Maria – två väldigt intensiva och lärorika dagar tillsammans med ett härligt gäng hundar och mattar.

Den teoretiska biten innehöll för min del inga direkta nyheter, fast det är ju alltid intressant att reflektera och diskutera. Men den absoluta huvudorsaken till att jag går kursen är att jag vill få tillfälle och anledning att utveckla mina praktiska tränarfärdigheter, och det fick jag, för det blev mycket praktisk träning redan den här första gången.

Vi tittade på belöningar för alla hundar, och jag fick tips om hur jag kan använda tre likadana föremål för att träna Viktor att komma snabbare in med en boll eller annan kastad belöning. I övrigt ägnades kursen mycket åt frivilliga grundfärdigheter, och en del shejping av både hundar och människor. Speciellt det senare gav upphov till många glada (och lite frustrerade) skratt.

Det känns faktiskt som om vi är på god väg med de flesta grundfärdigheter, fastän jag har tränat ganska sporadiskt och ostrukturerat. Men framför allt blev jag imponerad av den härliga attityd Viktor uppvisade under båda dagarna. Han är alltid beredd att jobba lite till, och när träningen går lite knackigt beror det uteslutande på att jag slarvar med kriterier eller annat, på att jag i slutet av ett intensivt träningspass blir trött i huvudet. Men han kroknar inte ändå, utan jobbar vidare med samma goda humör fast det blir lite fel.

Till nästa kurstillfälle har vi fått skriftlig och praktisk hemläxa, där den praktiska går ut på att dels uppnå flytnivå på ett antal grundfärdigheter, dels en shejpingutmaning som är densamma som helgkursen fick: att gå baklänges upp på burkar eller dylikt och att lyfta ett bakben. Jag har inte börjat med precis dessa beteenden, men jag hade redan veckan innan kursen tränat en del bakbenskontroll. När jag skulle försöka shejpa ett bakbenslyft började Viktor sprätta med höger bakben, och det tyckte jag såg så roligt ut att jag fortsatte att belöna det. Det uppvisade han ganska mycket under kursdagarna när vi skulle träna ställande och liknande saker, fast jag då inte förstärkte det (med vilje i varje fall) en enda gång … Sedan har vi också tränat några gånger på att lyfta bakbenet bakåt ner i en burk, och det börjar falla på plats.

Träningen med klickerträningsgruppen i torsdags fick ett lite snöpligt slut, för det kom en sällskapssjuk katt och spatserade runt bland hundarna. Och Viktor visade prov på sin allra sämsta sida: man kunde lätt tro att jag höll på med någon form av avancerad hundmisshandel när han skrek rakt ut i frustration över att inte få jaga katten. Det var det där med förmågan till självbehärskning – där finns det en hel del kvar att göra!

Kreativitet och konsekvenser

Maria skriver om en upplevelse i det inflytelserika landet i väster, där hundägare för att få köpa en klicker i syfte att utdela positiv förstärkning anses behöva kompetent ledning och instruktion, medan allehanda straffredskap kan inhandlas utan någon som helst kompetensprövning. Rimligen borde det naturligtvis vara tvärtom!

Osäkerhet hos oerfarna klickertränare tar sig ibland uttryck i att att man inte vågar testa sig fram, i rädsla för att göra fel. Visserligen har tajming, kriterier och förstärkning en avgörande betydelse för resultatet, och både kunskap och färdighet behövs för att komma dit man vill – men en av de bästa sakerna med metoden, i synnerhet för oss oerfarna och klantiga hundtränare, är att den är så förlåtande. Visst, man får det man förstärker, och med fel tajming och kriterier förstärks ett annat beteende än det man tänkt sig. Men till skillnad från när man tränar med dåligt tajmade straff så förstör man inte relationen till hunden. Mekaniska färdigheter kan förbättras med träning, och i takt med att man blir bättre når man också snabbare sina mål. Så det är bara att träna på, ha roligt under tiden och inte ta sig själv på alltför blodigt allvar.

Människans tydligen aldrig sinande kreativitet i att hitta på straff åt sin bästa vän är förbluffande. Det är ju så mycket roligare att hitta på belöningar! Ett bra exempel tycker jag är denna nu något gamla tråd på Aktiv Hund, som handlar om olika sätt att leka med hunden utan leksak. Läs och inspireras!

Snö som inte blev spårsnö

Natten till i går kom det snö i Uppsala. Visserligen blev det varken särskilt mycket eller beständigt, men det var skoj så länge det varade, särskilt som lördagen bjöd på soligt och vackert väder, åtminstone på förmiddagen. Det tyckte i varje fall Viktor!

Språngmarsch i snön

Snön försvann under några få timmar i går kväll. Åtminstone enligt hörsägen – jag och hundarna tillbringade gårkvällen och natten i Västerås, som inte fått någon snö, och när vi kom tillbaka i dag på förmiddagen var det barmark igen. Så lång blev den vintern!

I dag har vi varit ute och spårat med klickerträningsgänget. Det var andra gången jag provade att spåra med Viktor (första gången var för flera månader sedan). Jag lade tre korta spontanspår till honom, och gick dem efter tre kvarts fika- och diskussionspaus. Vid det första tog han upp spåret fint och spårade bitvis fokuserat och koncentrerat, men såg emellanåt lite förvirrad ut. Möjligen blev han lite störd av de tre fotografer som följde oss i hälarna – undrar just om det blev några bra bilder? Men sista biten till spårslutet i form av en repknut spårade han bra igen, och såg glatt överraskad ut över att hitta knuten.

På det andra spåret trodde jag ett tag att han bara gick, eftersom han hade rätt hög näsa och tittade bakåt mot mig en del. Men där var det var nog mattes förmåga att läsa sin hund som brast, för han gick spikrakt på spårslutet i form av en handske som vi sedan lekte med en stund.

Det tredje spåret hade jag lagt precis i anslutning till det andra spårets slut, så jag selade inte av emellan. Där kollrade han bort sig ett tag, snurrade omkring och verkade inte riktigt förstå vad vi sysslade med (försökte bland annat jaga spårlinan sedan han snott den runt ett träd). Men sedan vi gått vidare en bit tog han upp spåret igen och spårade fram till slutet.

För skojs skull lade jag också ett spår till Kasper. Han var på sin tid en duktig spårhund, men det var åratals sedan jag senast gick ett spår med honom. Jag var nyfiken på om hans mentala förmåga (tidvis kan han på gamla hundars vis verka lite ”borta”) och luktsinne skulle räcka för att reda ut ett spår och hitta spårapporter. Med tanke på den långa tid som förflutit sedan vi sysslade med det där så får jag nog säga att gamlingen lyckades förvånansvärt bra. Visserligen såg det bitvis ut som om han bara var ute i skogen och struttade, och ett tag var han definitivt ute på villovägar. Men efter första pinnen var det som att det gick upp ett ljus och han spårade klockrent fram till andra pinnen som han tog som den självklaraste sak i världen. Sedan villade han bort sig lite. Mot slutet, sedan jag återfört honom på spåret, spårade han dock de sista metrarna fram till slutapporten. Han blev uppenbart glad över att hitta pinnarna.

På det stora hela är jag nöjd med träningsdagen.

Bakdelskontroll på kloss

De senaste dagarna har vi tränat en del bakdelskontroll på kloss. För några månader sedan skrevs det mycket om denna klossträning på forum och bloggar, men när jag först läste om den hade jag redan tränat in ingången med Viktor, så jag lade ingen tid på klossträning just då. Att det blev något av en hype kan också ha spelat in, för det ligger lite i min natur att göra på mitt eget sätt och inte som alla andra …

Men nu har jag i alla fall tagit upp denna träning, inte i första hand för att fixa till ingångarna, utan mer för att Viktor ska lära sig att arbeta med bakdelen i fria följets vändningar och stegförflyttningar, och i största allmänhet få bättre bakdelskontroll. Genom att använda en kloss får hunden en tydlig hjälp med var den ska ha sina framtassar, och tränaren kan koncentrera sig på att förstärka bakbensrörelser.

Jag började med att använda FASS som kloss, men då Viktor gärna klev upp med alla fyra och jag dessutom gärna vill ha framtassarna så mycket på samma plats hela tiden som möjligt (på FASS kan ju en borderterrier förflytta sig ganska mycket) gjorde jag en rund kloss av en plåtburk, knappt 20 cm i diameter, med en gummimatta på locket.

Storleksjämförelse kloss

Storleksjämförelse

Jag tänker mig att vi ska göra tre olika övningar på klossen:

1. Han ska hitta en rak frontposition (nos mot näsa) och behålla den när jag flyttar mig runt klossen, åt båda hållen.

2. Han ska hitta fotposition på vänster sida (det vill säga göra en ingång) och behålla den när jag flyttar mig runt klossen, åt båda hållen. Så länge han står på klossen ska han aldrig sätta sig – vi fokuserar helt på bakdelsarbetet där.

3. Han ska självständigt (oberoende av min position, det vill säga när jag står eller rör mig en bit ifrån) flytta sig runt klossen åt båda hållen. I detta freestyleprogram utför hunden ett sådant beteende.

För alla övningar gäller att han ska ha båda framtassarna på klossen och baktassarna på marken tills han får frisignal.

Vi har börjat litegrann med alla tre varianterna. Längst har vi kommit med frontpositionen. Viktor hittar nu en tämligen rak position framför mig och justerar in den när jag flyttar mig upp till ett kvarts varv åt gången, lika bra åt båda hållen. I början blev det ganska mycket krokigt och snett i riktning mot min belöningshand, men genom att vara noggrann med mina kriterier (att han verkligen har rätt position vid klicket) och belöna rakt framifrån (vid mina knän) så börjar jag få ordning på det.

Fotpositionen har vi inte tränat så mycket, men att göra en ingång är inga problem (det har vi ju tränat massor på utan kloss), och att följa med när jag rör mig åt höger går också som en dans (i varje fall sedan jag fått honom att sluta sätta sig ner). Förflyttning åt vänster är knepigare. Överhuvudtaget verkar han ha svårare att flytta bakdelen åt vänster, vilket ju inte är förvånande med tanke på all ingångsträning han har i bagaget. (Snurrar har vi tränat åt båda hållen just för balansens skull, men där är det ju framdelen som ”leder”, så det blir inte riktigt samma rörelse.) Jag väntar lite med det tills jag har fått fram säkra och bra rörelser åt vänster i de andra två övningarna.

I den självständiga övningen har vi kommit en liten bit: han flyttar bakbenen något eller några steg i taget, men tycks inte helt klar över att det är själva rörelsen, inte positionen, som belönas. Så han trixar lite hit och dit. I denna övning arbetar jag med ett håll i taget (jag vill inte att han ska steppa växelvis åt ena och andra hållet), medan jag kan blanda i de andra båda övningarna, där det ju är min förflyttning som signalerar hur han ska förflytta sig.

Viktor på sin kloss

Viktor på sin kloss

Om sociala belöningar

När jag nu har utrett den primära förstärkningens natur skulle jag vilja återvända till det här med sociala belöningar. Jag tycker att det är en mycket spännande och utvecklingsbar belöningsform, som tyvärr ofta blivit lite styvmoderligt behandlad i belöningsträning (klickerträning och locka-belöna-träning). Själv försöker jag nu att observera Viktor när han interagerar med mig under hälsande, lek, kel och annat umgänge, se vad han faktiskt gör, i syfte att bli bättre på att utnyttja sociala beteenden som förstärkare på ett systematiskt sätt. Nyckeln till det tror jag är att definiera belöningen inte utfrån det jag gör (stimulit, till exempel klappen) utan utifrån det hunden gör (beteendet, till exempel att han trycker sig mot handen och trampar med bakbenen), och samtidigt lägga märke till eller medvetet koppla beteendet till stimuli som kan användas för att få fram det i situationer där jag vill använda det som förstärkning.

Till exempel så är Viktor väldigt förtjust i att hoppa upp mot eller på mig, och jag är rätt säker på att det är ett självförstärkande beteende, det vill säga att han får ut något av själva hoppandet. Nu är inte jag lika förtjust i det, åtminstone inte i alla situationer, men i stället för att försöka få bort beteendet helt och hållet har jag bestämt mig för att försöka få stimuluskontroll på det. När jag med en armrörelse inbjuder honom att hoppa får han göra det, men inte annars, och i lämpliga situationer kan jag belöna honom genom att inbjuda honom att hoppa på mig. Vi är inte där än, kan jag tillägga, men vi är på väg! Jag tycker att han verkar ha fått bättre förståelse för att låta bli att hoppa (ha tassarna på marken) sedan jag infört en signal för hoppandet.

En typ av social belöning som ofta framställts som viktig i ”traditionell” hundträning är den mänskliga rösten, berömmet (och nu talar jag inte om ett inlärt förstärkningsord som ”bra”, utan beröm där tonfall och röstläge har större betydelse än orden). Frågan är om beröm är en primär eller sekundär förstärkare. Enligt mitt resonemang om primära förstärkare så ser jag på röstberöm (som sådant) som en sekundär förstärkare – det är ett stimulus, inte ett beteende. Samtidigt så har rösten något av en särställning, då den är så intimt förknippad med oss själva och vår närvaro, och därmed hela skalan av sociala beteenden som hunden visar mot oss. Men om rösten var en primär förstärkare för en hund så borde det vara möjligt att få den att arbeta enbart för att få höra en snutt med inspelat beröm. Det kanske är någon som har försökt? I samma ”traditionella” hundträning (åtminstone av senare datum – kanske inte i 70-talsböckerna jag refererade) framhålls att man verkligen ska se att hunden blir glad när man berömmer den, annars är det inget värt. Och då är vi ju där igen – observerbart beteende! Allt handlar om att låta beteenden förstärka beteenden! (Nämnde jag att jag var fascinerad av Premacks princip?)

Beteenden och stimuli som konsekvenser

Aktiv Hund har det på sistone varit en diskussion om olika typer av belöningar, där bland annat fördelar och nackdelar med att belöna med ”sig själv” (social belöning) jämfört med att använda olika ”yttre” belöningar (till exempel mat eller leksaker) har avhandlats. I mina ögon och för träningsbruk är det bättre ju fler användbara belöningar jag har tillgång till – det ökar förutsättningarna att variera och välja den bäst lämpade i varje situation.

Men vad är en belöning, eller, med ett lite mer vetenskapligt språkbruk, en primär förstärkare? Lite småslarvigt säger vi kanske att vi förstärker med godis, boll eller kamptrasa. Men godiset som sådant är ingen förstärkare, lika lite som bollen! Beteendet att äta godis är det däremot, och beteendekedjan att springa efter, gripa och hålla bollen (eller vad hunden nu gör med den). Jag har tidigare skrivit om Premacks princip, som ju säger att ett mer sannolikt beteende kan förstärka ett mindre sannolikt. Det jag säger nu är liksom Premacks princip fast omvänt: endast beteenden (inte stimuli) kan fungera som primära (positiva) förstärkare.

Jag tror egentligen inte att denna utsaga är vetenskapligt giltig. Bara ur ett vardagligt perspektiv kan jag tänka mig situationer när den inte gäller, eller det åtminstone är väldigt svårt att veta om den gäller eller inte. Och jag är ännu mer osäker på den vetenskapliga sanningshalten i det resonemang som följer. Men som praktiskt (okej, teoretiskt då …) träningstänk tycker jag att det fungerar. Det hjälper mig att hålla ordning på mina primära och sekundära förstärkare, och det tror jag är en förutsättning för effektiv hundträning. Det hjälper mig också att skilja mellan negativt och positivt straff.

Hur fungerar en förstärkning? De olika konsekvenserna i operant betingning definieras ju utifrån sin effekt på det framtida beteendet (förstärkning om frekvensen ökar, straff om den minskar) och om något tillförs (positivt) eller tas bort (negativt) ur situationen. Dessa saker är observerbara faktorer, oavsett om man tränar en människa eller en kackerlacka. Det betyder inte att förstärkningar och straff inte påverkar känslor (huruvida kackerlackor har känslor ska jag dock låta vara osagt)! Tvärtom är det sannolikt just genom känslorna som både förstärkningar och straff har sin verkan – det finns det numera även vetenskapliga belägg för. Och de olika konsekvenserna är förknippade med olika slags känslor. Niina och Kenth Svartberg har i Med sikte på 10:an beskrivit det som att spela på två olika känsloskalor: glädje kontra besvikelse och eventuellt frustration när man rör sig från positiv förstärkning till negativt straff, lättnad kontra obehag och rädsla när man använder negativ förstärkning och positivt straff.

Jag tänker mig att när vi jobbar med positiv förstärkning och negativt straff (PF-NS-skalan), som vi gör i klickerträning, så är det beteendet som utlöser de positiva känslorna hos hunden, och att den hindras från att utföra ett (förväntat) beteende som ger besvikelse och frustration. Alla sorters stimuli (åsynen av en godbit, ljudet från en klicker, prasslet i fickan, åsynen av träningsplanen) som förekommer i situationen och mer eller mindre pålitligt förutsäger förstärkande beteenden blir sekundära (betingade) förstärkare, och förekomsten av dessa kommer då att utlösa positiva känslor (förväntan) hos hunden även utan beteendet. Men om ett stimulus som är en sekundär förstärkare inte tillräckligt ofta följs av ett förstärkande beteende (en primär förstärkare) så kommer det att avbetingas och inte längre fungera som förstärkare.

Vi använder alltså beteenden för att påverka beteenden, och stimuli (förutom som signaler om vilka beteenden som kommer att förstärkas) som pålitliga förebud om möjlighet att utföra förstärkande beteenden.

Detta gäller inte för den andra skalan, den som går från negativ förstärkning till positivt straff (NF-PS-skalan). Där arbetar man i stället direkt med stimuli för att påverka beteenden. Det är stimulit/sinnesförnimmelsen som utlöser känslor av obehag eller rädsla hos hunden (PS), och att det upphör som gör hunden lättad (NF). Det är för övrigt svårt att utdela ett positivt straff utan att samtidigt utöva negativ förstärkning, och vice versa. Ett obehagligt stimulus med någon som helst duration kommer nämligen alltid att fungera som både och: det straffar det beteende som pågår när det startar och förstärker det beteende som pågår när det upphör. Detta är ännu en anledning att tänka sig för innan man använder korrigeringar i sin träning.

I praktiken är det naturligtvis inte alltid så lätt att skilja på sinnesförnimmelse och beteende. Vad skiljer hörandet (varseblivandet) från lyssnandet, till exempel? Varseblivandet kanske till och med är ett beteende? (Det finns säkert någon kognitionsforskare som har svar på det.) Vi människor kan utan tvivel njuta av våra sinnesförnimmelser – när vi lyssnar på musik vi tycker om, eller betraktar en vacker vy. Fast när jag observerar mig själv så tycker jag att musiklyssnande och vybetraktande är något som går utöver själva varseblivandet, ett beteende som sker inne i hjärnan. Precis som tänkande är det.

Om hundar på motsvarande sätt kan njuta av ljud, synintryck eller dofter är svårt att veta. Självklart kan det vara förstärkande för en hanhund att lukta på en löptikfläck. Men kvarstår den förstärkande effekten om han inte får utföra sitt sniffande beteende på fläcken, om han bara får uppleva själva doften? Omöjligt att säga – att och vad hunden faktiskt varseblir (även om det skulle ske genom direkt retning av luktbarken) kan vi inte veta säkert om det inte utlöser ett observerbart beteende.

Slut på de filosofiska grubblerierna! För praktiskt träningsbruk begränsar jag mig till att enbart tänka på observerbara beteenden som primära förstärkare. Och när jag funderar på hur jag ska förstärka ett beteende försöker jag att tänka på beteendet som hunden ska få (möjlighet att) utföra (springa efter bollen) snarare än ”prylen” (bollen) eller stimulit (bollkastet). Det ger mig en mycket mer exakt kunskap om vad som faktiskt är förstärkande för just min hund, och bättre möjlighet att reglera förstärkningskvaliteten.

När jag vill använda mig av negativt straff (eller utsläckning) måste jag se till att förhindra hunden från att utföra beteenden som skulle kunna förstärka (med Premacks ord: är mer sannolika än) det beteende jag vill straffa/inte förstärka. Här får man se upp så att de stimuli man använder i själva hindrandet (till exempel ett tag i halsbandet) inte uppfattas som obehagliga av hunden, och därmed blir ett positivt straff. Det kan vara lurigt tycker jag – gränsen är nog inte alltid solklar. Två sätt att förebygga att NS blir PS är att medvetet förknippa de stimuli man tänker använda med något positivt (det vill säga göra dem till betingade förstärkare), och att se till att det beteende som hunden får utföra i stället för det förhindrade, potentiellt förstärkande beteendet är något som hunden gillar och som i en annan situation mycket väl skulle kunna vara förstärkande. (Tänk på Premack igen.)

Ett avsett eller från början positivt straff kan också bli en betingad förstärkare, om det ofta följs av en primär förstärkare. Det tror jag är oerhört vanligt i hundträning, där ”små” straff eller sådant vars ”straffvärde” är tveksamt (”nej”, ”grälande”, ett peppande tag i nackskinnet eller ryck i halsbandet) ofta utdelas slentrianmässigt och man ständigt fått höra hur viktigt det är att genast belöna när hunden tar rättelse. Men att detta även kan ske med starkt obehagliga och smärtsamma stimuli som elstötar finns det vetenskapliga belägg för.

Så tänk på konsekvenserna! Konsekvensen blir kanske inte alltid den du avsett.

Halvdålig träning med nya insikter

I går kväll träffades vi för andra gången i klickerträningsgruppen. Det är så roligt och nyttigt med träningskompisar – jag hoppas att denna grupp kan utveckla sig till ett stadigt träningsgäng.

Jag stressade för att hinna dit och hann därför inte göra någon direkt plan för träningen, som blev därefter: tämligen ostrukturerad och inte särskilt genomtänkt. Men jag kände mig ändå väldigt nöjd, för dels var det roligt att träna tillsammans med andra, dels gjorde jag en hel del nya insikter om vad vi behöver träna. Det är otroligt vad många detaljer (och inte bara detaljer för den delen) det finns som jag inte tänkt på att träna alls, eller tränat väldigt lite!

Ta bara det här med medhjälpare. Medhjälpare kan man ha till mycket i hundträning: för att hålla och släppa hunden, placera ut och ta bort belöningar eller träningsredskap som targets och apporter, agera tävlingsledare eller andra störningar – för att inte tala om hur nyttigt det är att ha någon som observerar en och allt fuffens man har för sig, och eventuellt också loggför det. Men eftersom jag med få undantag har tränat ensam har jag oftast fått lösa mina praktiska träningsproblem på annat sätt, och det kan nog hända att jag undvikit att träna ett och annat som varit svårt att få till utan medhjälpare.

I går passade jag på att försöka utnyttja tillfället när det fanns så många potentiella medhjälpare till hands. Och då kom jag på att Viktor helt enkelt inte begriper hur det ska gå till när andra människor blandar sig i leken! Jag ville testa att göra ingångar från lite längre avstånd än direkt framför mig, och bad Vendela hålla i Viktor och släppa honom från några meters avstånd. Trots att vi hade repeterat några ”vanliga” ingångar strax innan såg han mest ut som ett glatt frågetecken: vad är nu detta för ny, skojig lek? Konceptet ”bli hållen av en människa och när hon släpper springa fram till matte och göra något” har han absolut ingen förståelse för.

Vi provade också strategin med en utplacerad godisskål och medhjälparen som skålvaktare. Jag stod i utgångsställning, Vendela satt med skålen en liten bit bort och när Viktor gjorde en ingång fick han ”ja” som signal för att springa och äta godis ur skålen. Det borde gå bättre, tänkte jag, för att arbeta för att få springa till en godisskål som externbelöning har vi ju faktiskt tränat på. Inte jättemycket, men litegrann. Men även här blev det förstås en ny situation, så till att börja med såg det ut som om han aldrig träffat på det där med externbelöning överhuvudtaget. Han krafsade och försökte komma åt godiset i skålen, och när inte det fungerade försökte han med diverse beteenden hos Vendela. Men så småningom tycktes det klarna något, och han började bjuda på något som i varje fall liknade ingångar.

Liknade, ja – eftersom han hade såpass mycket jobb med att bara förstå idén med träningssättet sänkte jag mina kriterier rejält och belönade en massa halvtaskiga utföranden. I efterhand har jag kommit på hur jag borde ha gjort. Han behöver träna på själva konceptet, både att springa från en medhjälpare och att göra något för en externbelöning med mänsklig vaktare. Och då skulle jag naturligtvis sett till att själva beteendet som han skulle göra var så enkelt som möjligt, och helst inte ett utpräglat tävlingsbeteende som jag riskerar att ”förstöra” när jag har vida kriterier.

Senare på kvällen körde jag lite ingångar inomhus och kastade godis framåt vid belöningen. När han då kom emot mig från lite håll blev det tydligt vilket beteende jag hade förstärkt under det tidigare träningspasset: han påbörjade vändningen någon meter framför mig och sköt sedan liksom in baken i position genom att samtidigt backa och vrida sig. Det skulle möjligen vara en skojig rörelse i ett freestyleprogram, men för tävlingslydnad duger det inte! Så det blev lite reparationsträning där på köksgolvet. Genom att göra en liten kedja av ”kom” (= kom fram till mina fötter) och ”fot” lyckades jag få ingångarna att se någotsånär ut igen.

Det där beteendet med snurren framför är kanske något att vara uppmärksam på och se upp med när jag så småningom ska börja sätta ihop inkallningen och andra moment?