I dag har Kasper fått somna in. Ett långt hundliv (femton år, en månad och fem dagar) har nått sitt slut. Det är sorgligt och vemodigt, men ändå på ett sätt skönt att äntligen ha fattat beslutet och genomfört det. För nu mot slutet var det bara en tidsfråga.
Jag har gått och dragit på beslutet, som verkligen inte har varit lätt. För visst, han var stel, trött och döv, men ändå kunde jag inte, med säkerhet i varje fall, säga att han hade ont eller på annat sätt led. Han var mest bara gammal. Naturligtvis är det väldigt svårt att avgöra, men jag tror faktiskt att det rastlösa gåendet som han ofta ägnade sig åt var mer jobbigt för oss än för honom.
Allt eftersom har jag insett att med så här gamla hundar blir kanske kriteriet för när det är dags att avsluta livet lite annorlunda än det åtminstone har varit med mina tidigare hundar. När smärtan eller lidandet blir en del av vardagen, i den mån vi människor nu kan bedöma den saken, är det självklart vår skyldighet att låta hunden slippa det, men nu blev det mer en fråga om det motsatta: den relativa frånvaron av livsglädje och intresse för tillvaron runtomkring. Inte för att det i Kaspers fall saknades helt – han tyckte in i det sista om att strosa runt och nosa i gräset, och mat var alltid uppskattat. Men relativt sett blev det färre och färre tillfällen med verklig livsglädje, mindre och mindre ork att faktiskt ta del av livet. Och någonstans går det en gräns. Nu bestämde jag mig för att det var här.
Det är märkligt tomt här hemma i kväll trots att Viktor oftast varit den hund som märkts mest – jag saknar till och med Kaspers enerverande tassande. Men i känslorna ryms förutom den direkta sorgen över att han är borta också vemodet, sorgen över allt det där som egentligen är borta för länge sedan, minnena från yngre och vitalare dagar. Döden blir liksom det definitiva slutet på hela den tidsperiod då den som är död har levat, och allt som har hänt under den tiden – där många betydelsefulla förändringar inte alls sker över en natt utan mycket mer successivt – allt det kan på något vis innefattas i sorgen.
