Inlägg

Publicerat

Om sociala belöningar

När jag nu har utrett den primära förstärkningens natur skulle jag vilja återvända till det här med sociala belöningar. Jag tycker att det är en mycket spännande och utvecklingsbar belöningsform, som tyvärr ofta blivit lite styvmoderligt behandlad i belöningsträning (klickerträning och locka-belöna-träning). Själv försöker jag nu att observera Viktor när han interagerar med mig under hälsande, lek, kel och annat umgänge, se vad han faktiskt gör, i syfte att bli bättre på att utnyttja sociala beteenden som förstärkare på ett systematiskt sätt. Nyckeln till det tror jag är att definiera belöningen inte utfrån det jag gör (stimulit, till exempel klappen) utan utifrån det hunden gör (beteendet, till exempel att han trycker sig mot handen och trampar med bakbenen), och samtidigt lägga märke till eller medvetet koppla beteendet till stimuli som kan användas för att få fram det i situationer där jag vill använda det som förstärkning.

Till exempel så är Viktor väldigt förtjust i att hoppa upp mot eller på mig, och jag är rätt säker på att det är ett självförstärkande beteende, det vill säga att han får ut något av själva hoppandet. Nu är inte jag lika förtjust i det, åtminstone inte i alla situationer, men i stället för att försöka få bort beteendet helt och hållet har jag bestämt mig för att försöka få stimuluskontroll på det. När jag med en armrörelse inbjuder honom att hoppa får han göra det, men inte annars, och i lämpliga situationer kan jag belöna honom genom att inbjuda honom att hoppa på mig. Vi är inte där än, kan jag tillägga, men vi är på väg! Jag tycker att han verkar ha fått bättre förståelse för att låta bli att hoppa (ha tassarna på marken) sedan jag infört en signal för hoppandet.

En typ av social belöning som ofta framställts som viktig i ”traditionell” hundträning är den mänskliga rösten, berömmet (och nu talar jag inte om ett inlärt förstärkningsord som ”bra”, utan beröm där tonfall och röstläge har större betydelse än orden). Frågan är om beröm är en primär eller sekundär förstärkare. Enligt mitt resonemang om primära förstärkare så ser jag på röstberöm (som sådant) som en sekundär förstärkare – det är ett stimulus, inte ett beteende. Samtidigt så har rösten något av en särställning, då den är så intimt förknippad med oss själva och vår närvaro, och därmed hela skalan av sociala beteenden som hunden visar mot oss. Men om rösten var en primär förstärkare för en hund så borde det vara möjligt att få den att arbeta enbart för att få höra en snutt med inspelat beröm. Det kanske är någon som har försökt? I samma ”traditionella” hundträning (åtminstone av senare datum – kanske inte i 70-talsböckerna jag refererade) framhålls att man verkligen ska se att hunden blir glad när man berömmer den, annars är det inget värt. Och då är vi ju där igen – observerbart beteende! Allt handlar om att låta beteenden förstärka beteenden! (Nämnde jag att jag var fascinerad av Premacks princip?)

Publicerat

Beteenden och stimuli som konsekvenser

På Aktiv Hund har det på sistone varit en diskussion om olika typer av belöningar, där bland annat fördelar och nackdelar med att belöna med ”sig själv” (social belöning) jämfört med att använda olika ”yttre” belöningar (till exempel mat eller leksaker) har avhandlats. I mina ögon och för träningsbruk är det bättre ju fler användbara belöningar jag har tillgång till – det ökar förutsättningarna att variera och välja den bäst lämpade i varje situation.

Men vad är en belöning, eller, med ett lite mer vetenskapligt språkbruk, en primär förstärkare? Lite småslarvigt säger vi kanske att vi förstärker med godis, boll eller kamptrasa. Men godiset som sådant är ingen förstärkare, lika lite som bollen! Beteendet att äta godis är det däremot, och beteendekedjan att springa efter, gripa och hålla bollen (eller vad hunden nu gör med den). Jag har tidigare skrivit om Premacks princip, som ju säger att ett mer sannolikt beteende kan förstärka ett mindre sannolikt. Det jag säger nu är liksom Premacks princip fast omvänt: endast beteenden (inte stimuli) kan fungera som primära (positiva) förstärkare.

Jag tror egentligen inte att denna utsaga är vetenskapligt giltig. Bara ur ett vardagligt perspektiv kan jag tänka mig situationer när den inte gäller, eller det åtminstone är väldigt svårt att veta om den gäller eller inte. Och jag är ännu mer osäker på den vetenskapliga sanningshalten i det resonemang som följer. Men som praktiskt (okej, teoretiskt då …) träningstänk tycker jag att det fungerar. Det hjälper mig att hålla ordning på mina primära och sekundära förstärkare, och det tror jag är en förutsättning för effektiv hundträning. Det hjälper mig också att skilja mellan negativt och positivt straff.

Hur fungerar en förstärkning? De olika konsekvenserna i operant betingning definieras ju utifrån sin effekt på det framtida beteendet (förstärkning om frekvensen ökar, straff om den minskar) och om något tillförs (positivt) eller tas bort (negativt) ur situationen. Dessa saker är observerbara faktorer, oavsett om man tränar en människa eller en kackerlacka. Det betyder inte att förstärkningar och straff inte påverkar känslor (huruvida kackerlackor har känslor ska jag dock låta vara osagt)! Tvärtom är det sannolikt just genom känslorna som både förstärkningar och straff har sin verkan – det finns det numera även vetenskapliga belägg för. Och de olika konsekvenserna är förknippade med olika slags känslor. Niina och Kenth Svartberg har i Med sikte på 10:an beskrivit det som att spela på två olika känsloskalor: glädje kontra besvikelse och eventuellt frustration när man rör sig från positiv förstärkning till negativt straff, lättnad kontra obehag och rädsla när man använder negativ förstärkning och positivt straff.

Jag tänker mig att när vi jobbar med positiv förstärkning och negativt straff (PF-NS-skalan), som vi gör i klickerträning, så är det beteendet som utlöser de positiva känslorna hos hunden, och att den hindras från att utföra ett (förväntat) beteende som ger besvikelse och frustration. Alla sorters stimuli (åsynen av en godbit, ljudet från en klicker, prasslet i fickan, åsynen av träningsplanen) som förekommer i situationen och mer eller mindre pålitligt förutsäger förstärkande beteenden blir sekundära (betingade) förstärkare, och förekomsten av dessa kommer då att utlösa positiva känslor (förväntan) hos hunden även utan beteendet. Men om ett stimulus som är en sekundär förstärkare inte tillräckligt ofta följs av ett förstärkande beteende (en primär förstärkare) så kommer det att avbetingas och inte längre fungera som förstärkare.

Vi använder alltså beteenden för att påverka beteenden, och stimuli (förutom som signaler om vilka beteenden som kommer att förstärkas) som pålitliga förebud om möjlighet att utföra förstärkande beteenden.

Detta gäller inte för den andra skalan, den som går från negativ förstärkning till positivt straff (NF-PS-skalan). Där arbetar man i stället direkt med stimuli för att påverka beteenden. Det är stimulit/sinnesförnimmelsen som utlöser känslor av obehag eller rädsla hos hunden (PS), och att det upphör som gör hunden lättad (NF). Det är för övrigt svårt att utdela ett positivt straff utan att samtidigt utöva negativ förstärkning, och vice versa. Ett obehagligt stimulus med någon som helst duration kommer nämligen alltid att fungera som både och: det straffar det beteende som pågår när det startar och förstärker det beteende som pågår när det upphör. Detta är ännu en anledning att tänka sig för innan man använder korrigeringar i sin träning.

I praktiken är det naturligtvis inte alltid så lätt att skilja på sinnesförnimmelse och beteende. Vad skiljer hörandet (varseblivandet) från lyssnandet, till exempel? Varseblivandet kanske till och med är ett beteende? (Det finns säkert någon kognitionsforskare som har svar på det.) Vi människor kan utan tvivel njuta av våra sinnesförnimmelser – när vi lyssnar på musik vi tycker om, eller betraktar en vacker vy. Fast när jag observerar mig själv så tycker jag att musiklyssnande och vybetraktande är något som går utöver själva varseblivandet, ett beteende som sker inne i hjärnan. Precis som tänkande är det.

Om hundar på motsvarande sätt kan njuta av ljud, synintryck eller dofter är svårt att veta. Självklart kan det vara förstärkande för en hanhund att lukta på en löptikfläck. Men kvarstår den förstärkande effekten om han inte får utföra sitt sniffande beteende på fläcken, om han bara får uppleva själva doften? Omöjligt att säga – att och vad hunden faktiskt varseblir (även om det skulle ske genom direkt retning av luktbarken) kan vi inte veta säkert om det inte utlöser ett observerbart beteende.

Slut på de filosofiska grubblerierna! För praktiskt träningsbruk begränsar jag mig till att enbart tänka på observerbara beteenden som primära förstärkare. Och när jag funderar på hur jag ska förstärka ett beteende försöker jag att tänka på beteendet som hunden ska få (möjlighet att) utföra (springa efter bollen) snarare än ”prylen” (bollen) eller stimulit (bollkastet). Det ger mig en mycket mer exakt kunskap om vad som faktiskt är förstärkande för just min hund, och bättre möjlighet att reglera förstärkningskvaliteten.

När jag vill använda mig av negativt straff (eller utsläckning) måste jag se till att förhindra hunden från att utföra beteenden som skulle kunna förstärka (med Premacks ord: är mer sannolika än) det beteende jag vill straffa/inte förstärka. Här får man se upp så att de stimuli man använder i själva hindrandet (till exempel ett tag i halsbandet) inte uppfattas som obehagliga av hunden, och därmed blir ett positivt straff. Det kan vara lurigt tycker jag – gränsen är nog inte alltid solklar. Två sätt att förebygga att NS blir PS är att medvetet förknippa de stimuli man tänker använda med något positivt (det vill säga göra dem till betingade förstärkare), och att se till att det beteende som hunden får utföra i stället för det förhindrade, potentiellt förstärkande beteendet är något som hunden gillar och som i en annan situation mycket väl skulle kunna vara förstärkande. (Tänk på Premack igen.)

Ett avsett eller från början positivt straff kan också bli en betingad förstärkare, om det ofta följs av en primär förstärkare. Det tror jag är oerhört vanligt i hundträning, där ”små” straff eller sådant vars ”straffvärde” är tveksamt (”nej”, ”grälande”, ett peppande tag i nackskinnet eller ryck i halsbandet) ofta utdelas slentrianmässigt och man ständigt fått höra hur viktigt det är att genast belöna när hunden tar rättelse. Men att detta även kan ske med starkt obehagliga och smärtsamma stimuli som elstötar finns det vetenskapliga belägg för.

Så tänk på konsekvenserna! Konsekvensen blir kanske inte alltid den du avsett.

Publicerat

Halvdålig träning med nya insikter

I går kväll träffades vi för andra gången i klickerträningsgruppen. Det är så roligt och nyttigt med träningskompisar – jag hoppas att denna grupp kan utveckla sig till ett stadigt träningsgäng.

Jag stressade för att hinna dit och hann därför inte göra någon direkt plan för träningen, som blev därefter: tämligen ostrukturerad och inte särskilt genomtänkt. Men jag kände mig ändå väldigt nöjd, för dels var det roligt att träna tillsammans med andra, dels gjorde jag en hel del nya insikter om vad vi behöver träna. Det är otroligt vad många detaljer (och inte bara detaljer för den delen) det finns som jag inte tänkt på att träna alls, eller tränat väldigt lite!

Ta bara det här med medhjälpare. Medhjälpare kan man ha till mycket i hundträning: för att hålla och släppa hunden, placera ut och ta bort belöningar eller träningsredskap som targets och apporter, agera tävlingsledare eller andra störningar – för att inte tala om hur nyttigt det är att ha någon som observerar en och allt fuffens man har för sig, och eventuellt också loggför det. Men eftersom jag med få undantag har tränat ensam har jag oftast fått lösa mina praktiska träningsproblem på annat sätt, och det kan nog hända att jag undvikit att träna ett och annat som varit svårt att få till utan medhjälpare.

I går passade jag på att försöka utnyttja tillfället när det fanns så många potentiella medhjälpare till hands. Och då kom jag på att Viktor helt enkelt inte begriper hur det ska gå till när andra människor blandar sig i leken! Jag ville testa att göra ingångar från lite längre avstånd än direkt framför mig, och bad Vendela hålla i Viktor och släppa honom från några meters avstånd. Trots att vi hade repeterat några ”vanliga” ingångar strax innan såg han mest ut som ett glatt frågetecken: vad är nu detta för ny, skojig lek? Konceptet ”bli hållen av en människa och när hon släpper springa fram till matte och göra något” har han absolut ingen förståelse för.

Vi provade också strategin med en utplacerad godisskål och medhjälparen som skålvaktare. Jag stod i utgångsställning, Vendela satt med skålen en liten bit bort och när Viktor gjorde en ingång fick han ”ja” som signal för att springa och äta godis ur skålen. Det borde gå bättre, tänkte jag, för att arbeta för att få springa till en godisskål som externbelöning har vi ju faktiskt tränat på. Inte jättemycket, men litegrann. Men även här blev det förstås en ny situation, så till att börja med såg det ut som om han aldrig träffat på det där med externbelöning överhuvudtaget. Han krafsade och försökte komma åt godiset i skålen, och när inte det fungerade försökte han med diverse beteenden hos Vendela. Men så småningom tycktes det klarna något, och han började bjuda på något som i varje fall liknade ingångar.

Liknade, ja – eftersom han hade såpass mycket jobb med att bara förstå idén med träningssättet sänkte jag mina kriterier rejält och belönade en massa halvtaskiga utföranden. I efterhand har jag kommit på hur jag borde ha gjort. Han behöver träna på själva konceptet, både att springa från en medhjälpare och att göra något för en externbelöning med mänsklig vaktare. Och då skulle jag naturligtvis sett till att själva beteendet som han skulle göra var så enkelt som möjligt, och helst inte ett utpräglat tävlingsbeteende som jag riskerar att ”förstöra” när jag har vida kriterier.

Senare på kvällen körde jag lite ingångar inomhus och kastade godis framåt vid belöningen. När han då kom emot mig från lite håll blev det tydligt vilket beteende jag hade förstärkt under det tidigare träningspasset: han påbörjade vändningen någon meter framför mig och sköt sedan liksom in baken i position genom att samtidigt backa och vrida sig. Det skulle möjligen vara en skojig rörelse i ett freestyleprogram, men för tävlingslydnad duger det inte! Så det blev lite reparationsträning där på köksgolvet. Genom att göra en liten kedja av ”kom” (= kom fram till mina fötter) och ”fot” lyckades jag få ingångarna att se någotsånär ut igen.

Det där beteendet med snurren framför är kanske något att vara uppmärksam på och se upp med när jag så småningom ska börja sätta ihop inkallningen och andra moment?

Publicerat

Frånvänd position med nyhetsälskande hund

Gänget som startade Canis klickertränarutbildning i Säffle (och hamnade i tidningen) förliden helg fick en utmaning av ”fröken” Ann-Louise: att lära hunden stå framför och vänd bort från föraren, helst utan att använda target. Lämpliga tillvägagångssätt diskuterades under gårdagen på Klickerforum, och det gjorde mig förstås sugen på att prova.

Det är nästan en månad kvar tills min klickertränarutbildning hos Maria startar, och jag antar att vi kommer att få en liknande utmaning – dock troligtvis inte samma :-). Så det var inte för att tjuvträna jag i går kväll tog mig an uppgiften, utan dels för att det kändes som en kul grej, dels för att jag faktiskt har funderat en del runt att ha hunden (kvar) i en position vänd från mig, särskilt med anledning av Viktors sättanden på avstånd. Han snor nämligen alltid runt och tittar på mig innan han sätter sig, men jag har kommit på att jag vill att han ska sätta sig i den position han är (utan att vända sig åt något håll), såvida jag inte före ”sitt” säger hans namn. Jag har dock inte kommit till skott med någon egentlig träning av det.

Jag bestämde mig för att shejpa fram beteendet och startade utomhus på ”vår egen lydnadsplan”. Första kriteriet var att han skulle befinna sig någonstans i en ganska vid zon framför mig och vända kroppen och huvudet från mig, åtminstone 90 grader. Vi har tränat en del snurranden (också shejpade) åt båda håll den senaste tiden, så till att börja med blandade han friskt med det. Men efter ett kort tag, när jag lyckats få in några klick för en kort frysning med huvudet, började han medvetet testa att vända huvud och kropp åt olika håll och liksom stelna till. I andra träningsakten stod han framför mig och stirrade åt vänster, och sedan var det bara att fortsätta shejpa därifrån tills han var vänd helt ifrån mig. Innan vi gick hem hade han ett par gånger gått fram en meter och ställt sig med huvud och kropp i rak linje ifrån mig. Den stolta matten tyckte att han var kanonduktig!

I dag har vi kört några träningsakter med frånvändanden inomhus. Jag är inte så jättenoga ännu med att han står helt i rak linje framåt utan accepterar en liten vinkling, och jag kräver ingen längre frysning. I stället har jag jobbat med att flytta mig runt i rummet, för att försöka få honom att förstå att han ska rikta in sig i förhållande till min kropp.

En sak som har slagit mig flera gånger är att när jag börjar träna ett nytt beteende, och särskilt när jag huvudsakligen jobbar med shejping, så är det som om Viktor skärper till sig och anstränger sig alldeles extra mycket. Jag tror inte att det har med belöningen att göra, för till exempel i går använde jag godis som han visserligen uppskattar, men inget så där extra speciellt. Det verkar faktiskt som om han får en kick av att lära sig nya saker, av själva grejen att komma på vad det är som får mig att klicka! Precis samma barnsliga förtjusning som jag själv kan känna när jag kommer på hur något hänger ihop (fast det förstås ofta handlar om helt andra saker) … Kan det verkligen vara så, eller övertolkar jag utifrån mitt eget mänskliga perspektiv? Så länge det inte går ut över hunden och träningen så kan det knappast skada att fundera i alla fall.

Publicerat

Sju önskningar

Jag har blivit utmanad av Marta, och utmaningen går ut på att ange sju önskningar. Jag är inte helt säker på reglerna, men här kommer en blandning av mer eller mindre realistiska mål och rena önsketänkanden. Detta är inte alla och inte nödvändigtvis mina högsta önskningar – något måste man ju få behålla för sig själv.

Alltså, jag önskar

1) att jag får vara frisk och huvudsakligen smärtfri.

2) att mina nära och kära, inklusive mina hundar, får vara friska och krya.

3) att jag ska lyckas skapa en bättre balans mellan arbete och fritid.

4) att jag på jobbet ska lyckas skapa en bättre balans mellan undervisning och forskning (kan också läsas: att jag ska få tid att forska).

5) att hitta mitt drömhus, ha råd att köpa det och att alla flyttbekymmer som i ett slag ska vara avklarade.

6) att jag ska bli bättre på att ge positiv förstärkning till mig själv och mina medmänniskor.

7) att jag ska få fortsätta lära mig nya saker. Att lära är livet!

Publicerat

Luriga tankar om lockande och andra hjälper

När jag nu har kommit in på det här med ord så vill jag lufta en sak som har stört mig ända sedan jag började komma in litegrann i klickervärlden och dess jargong. Det gäller ”locka-lura”. Det används i två lite olika betydelser: dels om hela den träningsmetod som bygger på att man lockar hunden (ofta med en godbit eller annan belöning) till ett beteende som man sedan förstärker positivt (genom att den får belöningen), dels mer specifikt om just den typen av belöningshjälper.

Det jag stör mig på är ”lura”. Om man tror att metoden går ut på att lura hunden så tar man grundligt miste, och är dömd att misslyckas om man försöker sig på den. Man lurar hunden om man till exempel lockar den till sig med en köttbulle (eller en boll) som man stoppar i fickan när man väl har fått tag på hunden. Det man håller på med då är avlärning – hunden lär sig att när matte håller upp en köttbulle lönar det sig inte att gå fram till henne, då det enda som händer är att den får avbryta en rolig aktivitet. Det som formar och upprätthåller beteenden är att de förstärks och bara det, aldrig någonsin de stimuli som utlöser dem. Vilket alla goda djurtränare (inte bara klickertränare) vet.

Jag tror bara att jag har hört klickertränare tala om locka-lura – det är alltså inte ett uttryck som används av de tränare som själva använder metoden. För säkerhets skull gjorde jag en koll på Google, och fann att av de första 40 träffarna på ”locka-lura” och ”hund” som verkligen berörde hundar så handlade 39 om klickerträning (där locka-lura nämndes som något man gjorde förut eller som inte är så bra att hålla på med).

Det är inte så svårt att gissa hur det svenska ordet ”lura” har hamnat i begreppet – naturligtvis är det ljudlikheten med det engelska ”lure” som påverkar. Men även om ”lure” visst kan betyda ”lockbete” (som substantiv) och ”lura” (som verb) så tycker jag (av ovan angivna skäl) att ”lockelse” respektive ”locka” är bättre svenska motsvarigheter i det här sammanhanget. Och när det gäller metoden: vad hände med ”reward”? Mitt förslag är att man på svenska kallar den träningsmetod som på engelska går under benämningen ”lure-reward training” för locka-belöna-träning. Då får man med både hjälpen och belöningen, det vill säga det som händer såväl före som efter beteendet man tränar, och metoden fokuserar ju faktiskt på båda.

Belöningsträning är ett annat tänkbart begrepp, men det tycker jag passar bättre som en sammanfattande benämning på all träning som baserar sig på positiv förstärkning, där locka-belöna-träning och klickerträning kan sägas vara olika underkategorier.

När det gäller typen av hjälp så föredrar jag att kalla den locka-visa, fortfarande med motiveringen att hjälper som går ut på att lura hunden motverkar sitt syfte och bara får hjälpen att sluta fungera. Förutom direkta belöningshjälper (till exempel en godishand) inkluderar jag i locka-visa andra större eller mindre åtbörder där man med hjälp av kroppsspråket ”visar” hunden vad den ska göra. Och till skillnad från många andra klickertränare så anser jag att locka-visa-hjälper har sin givna plats i klickerträningen, som ett av flera verktyg att få fram ett beteende som kan förstärkas.

Locka-visa framställs ibland som något ”naturligt”, något som hunden förstår av sig själv utan föregående inlärning. Så är det inte. Ytterst få retningar som vi använder som hjälper i hundträning är inte i någon mån inlärda, även om många naturligtvis bygger vidare på medfödda beteenden. Att följa en godishand är ett inlärt beteende likaväl som ett targetbeteende är det, och detsamma gäller att följa våra kroppsrörelser. Vi kanske inte har behövt lägga ner någon medveten träning på att få det att fungera, men inlärt är det ändå, genom att beteendet har förstärkts. Ett exempel på en lockhjälp som ofta kräver en inlärningsperiod (om än kort) innan den fungerar som avsett är den klassiska L-rörelsen för att få hunden att lägga sig ner.

Jag är helt med på att lockande, i synnerhet med synlig belöning, kan ha oönskade bieffekter. Vilken eller vilka metoder man väljer för att få fram ett beteende har betydelse för resultatet, på kort men kanske framför allt på lång sikt. Hjälpen som sådan är förstärkande, och man riskerar att förstärka passivitet och därmed hämma den kreativitet hos hunden som är en sådan tillgång för effektiv klickerträning. Hjälper ska hanteras med omdöme – man måste tänka på hur ofta, hur länge (vid inlärningen av nya beteenden) och på vilket sätt man använder hjälpen. Framför allt ska man alltid ha en plan för att arbeta bort hjälpen, och se till att man belönar det frivilliga beteendet innan man lägger på signal. Men detta gäller alla hjälper, i lägre eller högre grad, och alls inte bara locka-visa. Därför tycker jag att man begränsar sig i onödan om man av princip utesluter en viss typ av hjälp ur sin klickerträning.

Nu har jag ägnat nästan ett helt blogginlägg åt hjälper, alltså det som kommer före beteendet vi vill förstärka. Klickerträning som metod fokuserar ju på förstärkningen, konsekvensen, som är det som faktiskt påverkar beteendet. Ändå tycker jag att det i forumdiskussioner och liknande, även när det är klickertränare som diskuterar, tenderar att bli väl mycket slagsida mot hur man ska få fram ett beteende: vilken metod eller vilka hjälper man kan/ska använda, och vad man inte bör göra. Det är tasstarget hit och omvänt lockande dit, när det vi borde koncentrera oss på är de grundläggande och avgörande faktorerna tajming, kriterier, förstärkningsfrekvens och förstärkningskvalitet (TKFF), som alla har med förstärkningen (det som kommer efter beteendet) att göra.

Och kanske är det inte så konstigt, för inlärningens lagar fungerar ju också på oss människor. Vi funderar på vad det är för beteende hos oss (vilken hjälp) som snabbast utlöser det beteende vi vill ha av hunden, det vill säga snabbast leder oss till belöningen. Vårt egentliga mål, att det utlösta beteendet efterhand ska bli starkare och mer frekvent, ligger längre fram i tiden och utgör därför en inte fullt lika omedelbar, om än säkert kraftigare, förstärkning. Därför tycker jag att shejping är en så fantastisk metod att arbeta med. Genom att hela tiden fokusera på de små, små stegen snarare än ett färdigt beteende ser jag till att både hunden och jag hela tiden förstärker varandra. Och eftersom jag inte behöver ägna så mycket uppmärksamhet åt de där besvärliga hjälperna kan jag lägga maximalt med fokus på de viktiga TKFF (vilket är mycket nog för mig). Ett lyckat shejpingpass gör mig verkligen glad i hela kroppen!

Publicerat

En kort ”nej”-historik

På Klickerforum diskuteras just nu i flera olika trådar ”nej” (eller annat kommando) som signal till hunden att bryta ett beteende – om nödvändigheten, inlärningssätten, användningsområdet och de möjliga bieffekterna. Maria har skrivit två utomordentligt klargörande blogginlägg om varför hon inte har ett sådant kommando och om vilka negativa konsekvenser det kan ha. Jag tänker inte ytterligare fördjupa mig i den saken just nu.

Ofta framställs det här med ”nej” som en så djupt och sedan länge inrotad hundträningssed att det är svårt att tänka sig att klara sig utan. Det är en smula historielöst – idén att ha ”nej” som ett allmänt brytkommando för att styra hunden är faktiskt av betydligt senare datum än flertalet av dagens brukslydnadsmoment (inklusive kommandoorden).

Mitt hundbibliotek börjar nu få några decennier på nacken, och jag roade mig med att titta i några av de tidigaste titlarna där – böcker som var hyfsat aktuella när jag skaffade min första hund 1979. Och tänka sig, där finns inte ett spår av kommandot ”nej”! Det ord man rekommenderas använda när man ska bibringa hunden olustkänslor är i stället ett skarpt ”fy”. Ordet som sådant spelar väl ingen roll kan man tycka, men ”fy” användes som en bestraffning (till exempel när man tog valpen på bar gärning med att tugga på en sko), och var inte om jag tolkar sammanhangen rätt något som man förväntades fortsätta använda i tid och otid under hela hundens liv.

Om man behövde avbryta hunden, för att den till exempel satt kurs mot en trafikerad väg, ansågs ett väl inlärt ”plats” vara det lämpligaste sättet att få stopp på den. Inlärningen av platsläggande är för övrigt det som känns allra mest otidsenligt i 70-talsböckerna. Det skulle med nödvändighet läras in med tvång, något beröm fick inte förekomma. I ”Uppfostran, psykologi och inlärning”, femte upplagan från 1975, läser jag till exempel: ”Till skillnad mot inlärandet av många andra lydnadsmoment är det ganska svårt att göra denna övning lustbetonad. Själva rörelsen innebär nämligen i sig själv ett visst obehag för de flesta hundar.” (Min kursivering.) Det är rätt häpnadsväckande – även på 60-talet lär man väl ha kunnat se hundar slänga sig ner i yster lek med varandra?

Åter till ämnet för natten! Tanken att medvetet lära in ett speciellt kommando för att få hunden att avbryta ett påbörjat (eller påtänkt) beteende, ett förbudskommando, lanserades som jag minns det på 80-talet, och då företrädesvis av författare som stod för nya och ”mjukare” träningsmetoder. ”Nej” fördes fram som ett vänligare, mer neutralt alternativ till ”fy” – så länge hunden åtlydde kommandot hade den ju inte gjort något fel och skulle inte åthutas, så ordet kunde med fördel uttalas i ett neutralt tonläge.

På ganska kort tid blev ”nej” något som de flesta hundägare använde, antingen som ett (mer eller mindre väl) inlärt förbudskommando eller som ren bestraffning (som det tidigare vanligare använda ”fy”), eller som både och. Och nu verkar det som om många tror att så har det varit i alla tider!

En personlig reflektion är att när jag har lyckats ändra på så mycket annat, och när jag inte ens har använt det hela mitt aktiva hundliv, så vore det väl själva sjutton om jag inte skulle kunna göra mig mig av med ovanan (för i mitt fall är det en ovana) att säga ”nej” till hunden så fort den gör något jag inte önskar!

Publicerat

Borderbesök

I kväll har vi haft besök av border collien Sigge, något yngre än Viktor, och hans matte. Hundarna var nya för varandra, så vi började med att låta dem träffas utomhus. Efter en lite spänd (Sigge) och stökig (Viktor) start verkade det som om de fann varandra och lekte bra både ute (jaktlekar där Viktor intressant nog var den som lät sig jagas – han brukar annars föredra att vara den jagande parten, under ivrigt skällande) och senare när vi kom in.

Kasper var också intresserad, men visade tyvärr prov på sitt (ännu mer i yngre dagar) överdrivna sexuella intresse. Det där med hane eller tik är inte så noga … Sigge sa inte så mycket om saken, men det blev en aning jobbigt, så Kasper fick finna sig i att bli instängd i sovrummet. Och eftersom han hade svårt att finna sig i det – något han medelst ljudliga protester lät förstå – fick han efter ett tag sällskap av ett rejält märgben. Med en nästan 14-årig hund tänjer man gärna på sina kriterier på gott uppförande, har jag märkt …

sigge3.jpg

Sigge poserar för kameran.

sigge_viktor.jpg

Sigge demonstrerar konsten att vinka, och Viktor försöker göra likadant (fula blixtskuggor på bilden tyvärr).

Publicerat

Shejping, stimuluskontroll och baklängeskedjning

Efter två intensiva dagar på kurs i avancerad klickerträning med Maria som instruktör känner jag mig helt slut i huvudet. Viktor är också trött, men faktum är att jag tror att jag är tröttare!

Trots namnet ”avancerad” så började Maria gårdagen med att gå igenom förutsättningarna för effektiv klickerträning, för som hon så riktigt påpekade: som klickertränare, oavsett nivå, har man alltid anledning att gå tillbaka till, och framför allt träna på, grunderna.

Anledningen till att jag alls vågade anmäla mig till en kurs med det namnet var beskrivningen av förutsättningarna för att ha utbyte av den: hunden skulle ha lätt att erbjuda beteenden spontant utan hjälper, och den skulle kunna koppla av i bur mellan träningspassen (eftersom kursen hölls i en ganska trång lokal inomhus). Båda förutsättningarna uppfylldes med råge av Viktor, kan jag konstatera. Det jag möjligen hade oroat mig lite för (åtminstone när jag anmälde mig i höstas) var det där med vilandet i buren, men han har verkligen varit som en dröm och kopplat av totalt inne i buren. Till och med när flera av de andra hundarna skällde för att det kom in någon genom dörren höll han tyst och kikade bara lite nyfiket ut genom burdörren. Min vanligen så skälliga hund!

Annars så anser jag mig på intet vis vara en ”avancerad” klickertränare, och helgens kurs har gett mig ännu en påminnelse om att jag verkligen inte är det. När det gäller praktiska färdigheter så har jag nätt och jämnt kommit förbi det absoluta nybörjarstadiet. Men genom träning blir man bättre, och inspiration till att träna och bli bättre har jag verkligen fått massor av. ”Träning är en mekanisk färdighet”, som Bob Bailey säger. Jag skulle nog vilja tillägga att det även är en mental färdighet, i synnerhet när det gäller den viktiga förmågan att sätta kriterier på rätt nivå. Och det mentala och det mekaniska hänger intimt samman, förstås.

Första uppgiften med hundarna var en diskrimineringsövning: vi skulle shejpa fram en markering av ett speciellt föremål bland tre. Eller i varje fall börja – jag vet inte om det var någon som hann hela övningen. Vi gjorde det i varje fall inte, men vid dagens slut hade jag nästan nått målet för del 1 av övningen, nämligen själva markeringen av det ”heta” föremålet.

Vi arbetade i grupper om tre (två hundförare och en observatör) och varvade mellan att träna de båda hundarna och observera och föra logg åt varandra. Jag valde att lära Viktor markera locket på en liten glasburk genom att hålla nosen på det i upp till 5 sekunder. Återigen blev det pinsamt tydligt hur frestande och lätt det är att sätta för höga kriterier, kanske i synnerhet alldeles i inledningen av träningen av ett nytt beteende. Med hjälp av en kombination av alltför höga kriterier, taskig tajming och ostrategisk placering av mig själv hade jag på några minuter shejpat fram ett välta-burken-med-nosen-och-krafsa-på-den-med-tassen-beteende som absolut inte var vad jag ville ha, trots att jag samtidigt belönat en massa lyckade utföranden.

Efter att ha fått lite tips av Maria och mina träningspartners lyckades jag arrangera situationen så att kriterierna blev möjliga att uppfylla med hänsyn till 80%-regeln (att minst 80% av repetitionerna ska vara lyckade, det vill säga uppfylla kriteriet, där varje annat beteende räknas som ”skräpbeteende” och därför en misslyckad repetition). Viktor tryckte nosen mot burken gång på gång, och min burkhållare utstötte små förtjusta ”åh”, för han såg verkligen ganska näpen och samtidigt lite smådum ut, så fullständigt koncentrerad på sina nostryckningar.

Så här i efterhand kan jag naturligtvis, hur enkelt som helst, se att det självklart var så jag skulle riggat situationen från första början. Vi har ju faktiskt tränat en del på nostarget mot en yta (förutom mot en punkt som en targetsticka och min näsa), men alltid bara mot en vertikal sådan. Om ytan varit horisontell har det varit tasstarget som varit det önskade beteendet. Men jag kom liksom inte på möjligheten att göra det lättare för min hund genom att placera burken en bit upp i luften och med locket riktat åt sidan, utan ställde ner burken på golvet (som dessutom var halt) och tyckte att jag satt ett lågt kriterium när det första var att han skulle titta på burken. Men jag fick snabbt mycket mer än så, och även om nospekandet fanns med där så lyckades jag upprepade gånger oavsiktligt klicka för tasskrafsande också.

När jag väl fått till kriterierna blev också min tajming oerhört mycket bättre. Jag fick flyt i övningen och rörde mig stadigt framåt under de återstående träningspassen. Det där med flytet kändes så skönt. Även om jag ibland kan få till det när jag tränar hemma i min ensamhet (tycker jag, i alla fall) så har jag när jag tidigare varit på klickerkurs bara känt mig fipplig och oskicklig. Det har räckt med någon enstaka ny komponent, eller att jag ska försöka göra något på ett sätt som jag vanligtvis inte brukar, för att jag ska bli totalt osynkad och grovt okoordinerad. Att jag faktiskt fick till flytet i går ser jag som ett bevis för att jag trots allt rör mig lite framåt i mina tränarfärdigheter.

I dag har vi ägnat oss åt övningar i stimuluskontroll och baklängeskedjning. Där har vi en del att träna på, kan man lugnt säga! Jag trodde att jag hade hyfsad stimuluskontroll på ”sitt” och ”ligg”, men i den här miljön (och med solbrillor och scarf för mun och näsa på matte …) var det, om än inte som bortblåst (för det mesta gör han vad jag ber honom om, snabbt och säkert), ja, inte under kontroll i varje fall (han gör det också tusen gånger däremellan).

För baklängeskedjningen valde jag möjligen en lite för svår uppgift, då delarna inte var riktigt färdiga. Som sista led i kedjan hade jag att han skulle gå in i buren och lägga sig, och det gjorde han bra, men han kunde inte riktigt vänta på signal, så när jag försökte lägga på det näst sista ledet, att stoppa huvudet i en kruka, fungerade inte ”buren” som en förstärkning och tillåtelse att göra sista ledet. Vi ändrade till att han fick gå frivilligt in i buren – när han gjorde näst sista ledet öppnades helt enkelt burdörren så att det blev möjligt. Det var bara det att han med huvudet nedstoppat i krukan hade lite svårt att uppfatta när burdörren öppnades … Men han jobbade och tänkte som sjutton, och hade vi hållit på lite till hade han nog knäckt det. Jag fick också fram fina spontana snurranden som jag hade tänkt ha som första led i min kedja, men så långt hann vi aldrig.

Sammanfattningsvis så skulle jag nu behöva ha en vecka ledigt för att verkligen följa upp och ta vara på inspirationen från helgen. Det har jag tyvärr inte.

Publicerat

Lydnad i upplyst mörker

Lydnaden har, till skillnad från många andra hundsporter som kräver tillgång till marker eller speciell utrustning, fördelen att den kan tränas lite var som helst. I synnerhet i stan finns det många platser som kan utnyttjas för ett lydnadspass, som ett litet avbrott på promenaden eller en längre stund. Så här års är man förstås lite begränsad av mörkret, åtminstone om man är tvungen att ägna sig åt andra saker under den ljusa delen av dygnet. Då behöver man någon form av belysning.

Jag är verkligen inte förtjust i det nuvarande mildvädret – jag hade mycket hellre haft kyla och snö – men det finns en fördel och det är att de planer som brukar spolas till isbana på vintern står isfria och till förfogande för hundträning. Jag har en sådan alldeles nästgårds, på Malmaskolans fotbollsplan. Förra torsdagen tränade vi där tillsammans med Karin och Tuva, och Karin visade mig var man tänder, så nu kan jag träna där när jag vill (så länge den inte är upptagen vill säga).

Den här veckan har varit helt hysterisk, men i kväll tog jag mig äntligen samman och fick till ett riktigt träningspass utomhus. Det kändes lyxigt att kunna gå ut klockan halv tio och träna på en stor strålkastarbelyst grusplan!

Vi tränade en del på att byta beteende. Viktor är duktig på att bjuda på olika beteenden för att få mig att klicka – han är utan tvivel ”klickerklok”. I viss mån är han också ”repetitionsklok” (upprepar ofta det beteende som senast gav klick och belöning), men han har vissa problem med att upphöra med ett beteende som inte ger utdelning, det vill säga, han är inte särskilt ”felklok” (”mappklok” ska vi inte tala om).

Att vi inte har kommit längre med detta beror naturligtvis på att jag har svårt att få ordning på mina signaler och kriterier. Jag har också kommit på att jag nästan drar mig för att växla beteendet vi tränar på, för när Viktor väl har ”fäst” på det vi håller på med går det oftast riktigt bra, och det blir förstås väldigt förstärkande för mig. Så jag har fått en uthållig hund som kan hålla på länge med samma sak, men när jag vill ha bara en eller några få repetitioner i följd av varje beteende (om det inte är på signal) börjar han antingen blanda hej vilt eller pipa och gnälla i frustration över att han inte får något för det han har bestämt sig för att det bara måste vara (de senaste dagarna har det varit backa).

Jag har sedan en tid infört en signal (en speciell gest och en fras) för att byta beteende. Den skiljer sig från min felsignal (som är en signal om att ett visst beteende inte kommer att belönas den här gången, så hunden kan lika gärna prova något annat) på det viset att jag ger den redan i samband med att jag belönar hunden för det beteende vi ska byta från, det vill säga innan den ens har hunnit påbörja nästa repetition. I går och i dag har jag tvingat mig själv att träna lite mer systematiskt på detta, och kanske tycker jag att det gick något lite bättre i kväll.

Däremellan tränade vi inkallning. Jag har nyligen infört signalen ”hit”, som ska vara vår tävlingsinkallningssignal (jag har ”kom” för vardagsinkallningen som jag inte är fullt lika noga med högsta tempo på), och satt ihop själva inkallningen med sittande beredskap (signalen för det är ”beredd”). Detta var tredje gången vi tränade på det, i den här formen – jag har tidigare förberett genom att träna explosiva starter till en kamptrasa som jag lockar med från ”frivilligt” sittande. Viktor var ruskigt taggad, så jag fick riktigt bra tempo. Jag avancerade genom att förlänga sträckan tills klicket kom, och växlade mellan att belöna med godis hos mig och en fantastiskt rolig studsboll som jag slängde i riktning bakåt.

Viktor sitter så stadigt, så stadigt, och startar som en kanonkula. Det är häftigt att se, och jag hoppas att det betyder att han begriper att det bara är när han sitter som han har chans att få signalen ”hit”. Om jag hade tränat detta på ”gammalt” sätt hade jag förmodligen gått tillbaka och belönat minst lika många gånger som jag kallat in, för att motarbeta tjuvstarter. Men nu betyder ”beredd” att han ska vara beredd att springa, och han kommer att få göra det under förutsättning att han väntar på signalen. Signalen ”hit” förstärker sittandet. Och det ser verkligen ut som det fungerar – jag har kört massor av repetitioner på rad och han sitter lika stadigt varje gång.

För er som undrar hur det går med lydnadsutmaningen så är det här första ansatsen till att överhuvudtaget sätta ihop några (del)moment. Det är kanske det enklaste momentet, och det är inte ens ett helt moment. Jag måste träna mer på ingångarna innan jag kan baklängeskedja hela inkallningen. Sedan har vi de andra, mer komplicerade momenten som lär ta betydligt längre tid att få till och sätta ihop … Men under tiden har vi ju roligt, och lär oss en massa båda två.