träning – Helenas hörna

2011-12-31

Inför ett nytt hundträningsår

Ett år har gått sedan jag senast postade något på denna blogg. Ett enda inlägg blir det 2011, och det tillkommer under de sista skälvande timmarna av året. Även 2011 har hunderiet till stor del gått på sparlåga för vår del. Jag visade Viktor på två inofficiella utställningar, Årets border i maj och Ostkanten i september, och det var allt förutom egen träning, som det inte heller har blivit så mycket av.

Men inför 2012 ska det bli ändring har jag tänkt mig, och planen är då att samtidigt försöka väcka liv i denna avsomnade blogg. Jag har ambitionen att under våren äntligen göra tävlingsdebut med Viktor, i första hand i lydnad, och om jag lyckas få till tillräckligt med träning kanske även i agility. Just för stunden får det räcka med denna avisering, men förhoppningsvis skriver jag mer om planerna inom en nära framtid.

Årets sista dag har bjudit på, för denna vinter, ovanligt kallt väder, och klart och soligt dessutom. Jag och Viktor var ute på en skymningspromenad på Gottsundagipens rimfrostfrasande gräsytor, och fick vara tämligen ostörda när vi lekte och småtränade lite. Det är något vi gör ganska ofta. Trots de senaste årens frånvaro av mer systematisk och målinriktad träning håller vi på så vis åtminstone liv i en del grundfärdigheter för lydnaden. Men att ta momenten till tävlingsbart skick kommer att kräva en del arbete, så mycket är klart.

Jag låter Viktors längtande blick ut genom fönstret på årets julhälsning symbolisera dessa planer och förhoppningar inför det nya året. Och så vill jag önska eventuella kvarvarande läsare av denna blogg ett gott nytt 2012.

2010-07-11

Att träna hund med ett litet barn

Här har inte blivit så mycket skrivet under våren, eller snarare inget alls. Men vi har faktiskt inte varit helt inaktiva, utan så smått återupptagit lydnadsträningen i något mer strukturerad form. Som föräldraledig har jag ju mycket tid till mitt förfogande, men det är inte alltid så lätt att utnyttja den till hundträning. De där stunderna dottern sover finns det alltid en massa andra saker att göra, eller också är det skönt att bara sitta ner och ta det lugnt.

Men en hel del mer utetid under den ljusa delen av dygnet har vi ändå haft, jämfört med hur det brukar bli när jag jobbar. Jag har alltid en ryggsäck med hundträningsprylar i underredet till barnvagnen, och under en period i våras (när dottern oftast sov i vagnen) stannade vi till på olika platser och tränade en stund var och varannan dag. Lite halvstrukturerad träning blir det, ska erkännas – ganska mycket är det stundens ingivelse och inspiration som får styra. Jag borde planera träningen bättre, så skulle jag säkerligen komma mer framåt. Men att det blir någon träning alls är ändå det viktigaste. Planer är bra, men de måste genomföras, åtminstone till någon del, för att vara något värda.

Nu sedan en tid är dottern oftast vaken på promenaderna och sitter och tittar omkring sig i vagnen. Och även om hon är en för åldern tålmodig liten tjej finns det gränser för tålamodet. Hon föredrar helt klart att vagnen rör sig så det finns nya saker att stimuleras av. Därför blir det färre av den nyss nämnda sortens träningsstunder, och när jag tränar med henne vaken måste jag hela tiden anpassa mig till henne. Det är om inte annat bra träning för mamman/matten att hålla koll på flera saker samtidigt och ändå behålla koncentrationen. Fast hon är en förvånansvärt tacksam publik. En av de första gångerna hon satt upp i vagnen och av egen kraft lutade sig framåt lekte och tränade jag länge med Viktor ute i Gottsundagipen, och hon satt och skrattade högt åt hans krumbukter. Särskilt roligt tycker hon det är när han jagar efter bollar.

Med ett litet barn är det ju så att utvecklingen går rasande fort. Bäst man har vant sig vid ett nytt utvecklingssteg eller en ny förmåga och anpassat vanor och rutiner till det har barnet lämnat det steget bakom sig och kräver nya utmaningar, och därmed nya rutiner. Att få andra saker (i det här fallet hundträning) gjorda samtidigt som man tar hand om ett barn, och/eller barnet roar sig självt, är alltså något som kräver nya lösningar hela tiden. Precis som hundträning.

2008-11-14

Utbildad klickertränare

Jodå, vi blev godkända, och fick med oss ett fint diplom hem från klickertränarutbildningens sista tillfälle i novemberrusket och leran på Kvarngården i Knivsta. Någon direkt intensivträning inför ”examen” hanns inte med, då vi haft sjukdom och dödsfall i familjekretsen, men Viktor ställde såklart ändå upp och visade spontana grundfärdigheter på löpande band.

Det har varit en riktigt kul och givande utbildning. Helgformatet på kurs passar mig perfekt (nu hölls den visserligen på vardagar, men en hel måndag och tisdag i sträck blir ju samma sak som en helg – till och med lite bättre då man får lov att bryta den vanliga lunken i stället för att klämma in det mellan två fullspäckade arbetsveckor). Att samtidigt få kontinuiteten i att träffas ett antal kurstillfällen med gott om tid emellan för att träna tar vara på det bästa i båda uppläggen. Det har också varit riktigt spännande att från gång till gång följa utvecklingen av de andra ekipagen – på drygt ett halvår hinner det verkligen hända saker. Sina egna framsteg är det kanske svårare att lägga märke till, just för att de kommer smygande lite gradvis. Men jo, jag tror bestämt att jag har utvecklat mina tränarfärdigheter en del sedan tidigt i våras, trots inte alltid så systematisk och strukturerad träning.

Maria nämner gruppens ”härligt personliga hundar”, och det är verkligen sant! Jag tror inte att det enbart är en tillfällighet. Genom att välja en träningsform som i mångt och mycket bygger på hundens egna initiativ, och där den slipper vara rädd för att göra fel, tillåter man hundens personlighet att blomma ut. Se bara på de här bilderna från ”helgens” träning:

Kaiser hoppar — Kaiser är en dvärgpinscher med både studs och attityd!

... men visar i nästa stund att han också behärskar det där med stadga.

Sudden tränar på att sitta och hålla fast samtidigt.

Ciwi visar upp grundfärdigheten (?) busa med pinne.

Tia ställer upp i sin allra tjusigaste position.

Förutom uppvisande av grundfärdigheter ägnade vi kursdagarna åt övningar i baklängeskedjning och teoripass om klassisk betingning. Dessutom hade vi flera pass individuell träning för instruktör av vad man helst önskade. Jag baklängeskedjade fjärrdirigeringen i lydnadsklass II (utan att bli riktigt färdig), passade på att tävlingsträna lite (kunde konstatera ett behov av att träna transporter mellan moment) och gjorde lite grundövningar i budföring.

En ny hundguru har gjort entré i TV-rutan. Jag har inte sett programmet och tänker inte kommentera det, men jag tar mig friheten att citera min kurskamrat Efwa angående ett uttalande från nämnde guru, nämligen det att du varje dag ska fråga dig om din hund är imponerad av dig. ”Vad ska man säga om mig då”, sa Efwa, ”jag som varje dag blir imponerad av min hund!?” Jag tycker det är så på pricken – precis så känner jag också! Kan man annat än bli imponerad av en som alltid gör sitt bästa, och faktiskt för det mesta lär sig precis det jag förväntar mig av honom, och lite till, trots min inkonsekvens och stundtals taskiga tajming och kriteriesättning?

2008-10-16

Kurs på Skogsborgs gård

I helgen har vi varit på tävlingslydnadskurs hos Maria Hagström på Skogsborgs gård, tillsammans med ett gäng från Klickerforum och några andra. Maria är en av Sveriges allra bästa tävlingsförare, och hon visade sig också vara en mycket duktig och inspirerande instruktör, som generöst delade med sig av sina tankar och tips om hur man tränar för att få en riktigt bra tävlingshund. Med smittande entusiasm kombinerad med förmåga att utifrån varje ekipage hitta och på ett tydligt sätt visa på tänkbara träningsvägar lotsade hon oss genom hemligheterna bakom framgångsrik hundträning. Som förstås inte alls är några mystiska hemligheter, utan väl känd och fritt tillgänglig kunskap – men när man ser samarbetet mellan hund och förare i ett bra tävlingsekipage kan det verka nog så magiskt.

Under helgen gick vi i teori och praktik igenom allt från grundträning till tävlingsträning, och jag fick med mig många användbara idéer, både generella, gällande träning för tävling i stort, och mer specifika, gällande enskilda moment och detaljer i moment. Bäst var att jag fick en modell för hur man hela tiden i träningen, från första början, kan arbeta med både detaljer och helhet, både grunder och tävlingsträning.

I all träning lägger Maria stor vikt vid hundens attityd och engagemang. Attityden handlar om hundens inställning till träning/tävling, och att den är i rätt sinnesstämning (varken för het eller loj) för övningen eller momentet man håller på med. Engagemang handlar om att hunden under träningssekvensen, som till en början kan vara mycket kort, hela tiden är fokuserad på sin uppgift.

Viktor visade sig som flera gånger förr på kurs från sin exemplariska sida när det gäller den här biten. Fokuserad och entusiastisk, hela tiden villig att jobba för sina belöningar. Jag kan även vid träningspass till vardags imponeras av attityden och träningsviljan hos min lilla hund, men att han ofta blir så extra bra på kurs förmodar jag beror på att jag då skärper till mig och koncentrerar mig på att bedriva kvalitativ träning. Till och med de kastade belöningarna, som han annars har en tendens att vilja ha för sig själv, skötte han med glans under helgens träningspass.

Att vi har lyckats få till träningsattityden så bra ger också ett visst hopp, förutom om tävlingsframgångar förstås, att vi ska kunna få ordning på attityden i en del andra just nu inte så väl fungerande vardagssituationer. Det borde vara träningsbart. Men jag tycker det är mycket svårare att träna på situationer som jag inte kan undvika bara för att jag inte har tid eller ork just då, och därmed riskerar att förstärka oönskade beteenden i. För vår del handlar det om ljud (pip, skall och skrik) och allmän upphetsning inför att få komma ur bilen, direkt när vi kommer utanför dörren och när Viktor får se andra hundar på lite avstånd (katter ska vi bara inte tala om).

Jag har egentligen oerhört mycket mer att skriva om kursen och mina reflektioner efter den, bland annat om träning av kedjor och att träna tävlingslikt. Men jag har också vansinnigt mycket att göra nu, så det är inte troligt att det blir mer än så här. Men Lina har bloggat långt och innehållsrikt om sina intryck från kursen: om mål och grundträning och om lek.

2008-06-02

Klickerhelg på Tånga hed

Som några av mina vid det här laget kanske inte längre så trogna läsare har påpekat har uppdateringen av den här bloggen försummats å det grövsta. Och sedan sist har vi både varit på andra omgången av klickertränarutbildningen och klickerhelg på Tånga hed, så visst borde jag ha något att skriva. Men mellan dessa tillfällen har det verkligen inte blivit mycket tränat. Men nu när det är sommar och jag får lite mindre att göra på alla håll och kanter hoppas jag kunna ta nya tag i träningen, och kanske även bloggen.

Tills vidare bjuder jag på några bilder från den senaste träningshelgen. Referat samt fler och bättre bilder, även på mig och Viktor, finns hos AK, Madelen, Lojs, Vendela, Tina, Jenny, Anna och Lina.

Kvatro, guldgul golden i gröngräset

Maria och Hera

Freddie med lång tunga

Riva tränar sökrullemarkering

Vendela med Dagny och Madelen med Kiwi har det skönt i skuggan

Allas favorit, ursöta cockern Sota

2008-03-11

Motivationsdal

Nu har den där dalen i motivationen kommit. När det gäller bloggandet alltså. Träning har det inte heller blivit så mycket av de senaste dagarna, men förra veckan tränade vi desto mer. Då var första träffen på Canis klickertränarutbildning hos Maria – två väldigt intensiva och lärorika dagar tillsammans med ett härligt gäng hundar och mattar.

Den teoretiska biten innehöll för min del inga direkta nyheter, fast det är ju alltid intressant att reflektera och diskutera. Men den absoluta huvudorsaken till att jag går kursen är att jag vill få tillfälle och anledning att utveckla mina praktiska tränarfärdigheter, och det fick jag, för det blev mycket praktisk träning redan den här första gången.

Vi tittade på belöningar för alla hundar, och jag fick tips om hur jag kan använda tre likadana föremål för att träna Viktor att komma snabbare in med en boll eller annan kastad belöning. I övrigt ägnades kursen mycket åt frivilliga grundfärdigheter, och en del shejping av både hundar och människor. Speciellt det senare gav upphov till många glada (och lite frustrerade) skratt.

Det känns faktiskt som om vi är på god väg med de flesta grundfärdigheter, fastän jag har tränat ganska sporadiskt och ostrukturerat. Men framför allt blev jag imponerad av den härliga attityd Viktor uppvisade under båda dagarna. Han är alltid beredd att jobba lite till, och när träningen går lite knackigt beror det uteslutande på att jag slarvar med kriterier eller annat, på att jag i slutet av ett intensivt träningspass blir trött i huvudet. Men han kroknar inte ändå, utan jobbar vidare med samma goda humör fast det blir lite fel.

Till nästa kurstillfälle har vi fått skriftlig och praktisk hemläxa, där den praktiska går ut på att dels uppnå flytnivå på ett antal grundfärdigheter, dels en shejpingutmaning som är densamma som helgkursen fick: att gå baklänges upp på burkar eller dylikt och att lyfta ett bakben. Jag har inte börjat med precis dessa beteenden, men jag hade redan veckan innan kursen tränat en del bakbenskontroll. När jag skulle försöka shejpa ett bakbenslyft började Viktor sprätta med höger bakben, och det tyckte jag såg så roligt ut att jag fortsatte att belöna det. Det uppvisade han ganska mycket under kursdagarna när vi skulle träna ställande och liknande saker, fast jag då inte förstärkte det (med vilje i varje fall) en enda gång … Sedan har vi också tränat några gånger på att lyfta bakbenet bakåt ner i en burk, och det börjar falla på plats.

Träningen med klickerträningsgruppen i torsdags fick ett lite snöpligt slut, för det kom en sällskapssjuk katt och spatserade runt bland hundarna. Och Viktor visade prov på sin allra sämsta sida: man kunde lätt tro att jag höll på med någon form av avancerad hundmisshandel när han skrek rakt ut i frustration över att inte få jaga katten. Det var det där med förmågan till självbehärskning – där finns det en hel del kvar att göra!

2008-02-17

Snö som inte blev spårsnö

Natten till i går kom det snö i Uppsala. Visserligen blev det varken särskilt mycket eller beständigt, men det var skoj så länge det varade, särskilt som lördagen bjöd på soligt och vackert väder, åtminstone på förmiddagen. Det tyckte i varje fall Viktor!

Snön försvann under några få timmar i går kväll. Åtminstone enligt hörsägen – jag och hundarna tillbringade gårkvällen och natten i Västerås, som inte fått någon snö, och när vi kom tillbaka i dag på förmiddagen var det barmark igen. Så lång blev den vintern!

I dag har vi varit ute och spårat med klickerträningsgänget. Det var andra gången jag provade att spåra med Viktor (första gången var för flera månader sedan). Jag lade tre korta spontanspår till honom, och gick dem efter tre kvarts fika- och diskussionspaus. Vid det första tog han upp spåret fint och spårade bitvis fokuserat och koncentrerat, men såg emellanåt lite förvirrad ut. Möjligen blev han lite störd av de tre fotografer som följde oss i hälarna – undrar just om det blev några bra bilder? Men sista biten till spårslutet i form av en repknut spårade han bra igen, och såg glatt överraskad ut över att hitta knuten.

På det andra spåret trodde jag ett tag att han bara gick, eftersom han hade rätt hög näsa och tittade bakåt mot mig en del. Men där var det var nog mattes förmåga att läsa sin hund som brast, för han gick spikrakt på spårslutet i form av en handske som vi sedan lekte med en stund.

Det tredje spåret hade jag lagt precis i anslutning till det andra spårets slut, så jag selade inte av emellan. Där kollrade han bort sig ett tag, snurrade omkring och verkade inte riktigt förstå vad vi sysslade med (försökte bland annat jaga spårlinan sedan han snott den runt ett träd). Men sedan vi gått vidare en bit tog han upp spåret igen och spårade fram till slutet.

För skojs skull lade jag också ett spår till Kasper. Han var på sin tid en duktig spårhund, men det var åratals sedan jag senast gick ett spår med honom. Jag var nyfiken på om hans mentala förmåga (tidvis kan han på gamla hundars vis verka lite ”borta”) och luktsinne skulle räcka för att reda ut ett spår och hitta spårapporter. Med tanke på den långa tid som förflutit sedan vi sysslade med det där så får jag nog säga att gamlingen lyckades förvånansvärt bra. Visserligen såg det bitvis ut som om han bara var ute i skogen och struttade, och ett tag var han definitivt ute på villovägar. Men efter första pinnen var det som att det gick upp ett ljus och han spårade klockrent fram till andra pinnen som han tog som den självklaraste sak i världen. Sedan villade han bort sig lite. Mot slutet, sedan jag återfört honom på spåret, spårade han dock de sista metrarna fram till slutapporten. Han blev uppenbart glad över att hitta pinnarna.

På det stora hela är jag nöjd med träningsdagen.

2008-02-16

Bakdelskontroll på kloss

De senaste dagarna har vi tränat en del bakdelskontroll på kloss. För några månader sedan skrevs det mycket om denna klossträning på forum och bloggar, men när jag först läste om den hade jag redan tränat in ingången med Viktor, så jag lade ingen tid på klossträning just då. Att det blev något av en hype kan också ha spelat in, för det ligger lite i min natur att göra på mitt eget sätt och inte som alla andra …

Men nu har jag i alla fall tagit upp denna träning, inte i första hand för att fixa till ingångarna, utan mer för att Viktor ska lära sig att arbeta med bakdelen i fria följets vändningar och stegförflyttningar, och i största allmänhet få bättre bakdelskontroll. Genom att använda en kloss får hunden en tydlig hjälp med var den ska ha sina framtassar, och tränaren kan koncentrera sig på att förstärka bakbensrörelser.

Jag började med att använda FASS som kloss, men då Viktor gärna klev upp med alla fyra och jag dessutom gärna vill ha framtassarna så mycket på samma plats hela tiden som möjligt (på FASS kan ju en borderterrier förflytta sig ganska mycket) gjorde jag en rund kloss av en plåtburk, knappt 20 cm i diameter, med en gummimatta på locket.

Storleksjämförelse

Jag tänker mig att vi ska göra tre olika övningar på klossen:

1. Han ska hitta en rak frontposition (nos mot näsa) och behålla den när jag flyttar mig runt klossen, åt båda hållen.

2. Han ska hitta fotposition på vänster sida (det vill säga göra en ingång) och behålla den när jag flyttar mig runt klossen, åt båda hållen. Så länge han står på klossen ska han aldrig sätta sig – vi fokuserar helt på bakdelsarbetet där.

3. Han ska självständigt (oberoende av min position, det vill säga när jag står eller rör mig en bit ifrån) flytta sig runt klossen åt båda hållen. I detta freestyleprogram utför hunden ett sådant beteende.

För alla övningar gäller att han ska ha båda framtassarna på klossen och baktassarna på marken tills han får frisignal.

Vi har börjat litegrann med alla tre varianterna. Längst har vi kommit med frontpositionen. Viktor hittar nu en tämligen rak position framför mig och justerar in den när jag flyttar mig upp till ett kvarts varv åt gången, lika bra åt båda hållen. I början blev det ganska mycket krokigt och snett i riktning mot min belöningshand, men genom att vara noggrann med mina kriterier (att han verkligen har rätt position vid klicket) och belöna rakt framifrån (vid mina knän) så börjar jag få ordning på det.

Fotpositionen har vi inte tränat så mycket, men att göra en ingång är inga problem (det har vi ju tränat massor på utan kloss), och att följa med när jag rör mig åt höger går också som en dans (i varje fall sedan jag fått honom att sluta sätta sig ner). Förflyttning åt vänster är knepigare. Överhuvudtaget verkar han ha svårare att flytta bakdelen åt vänster, vilket ju inte är förvånande med tanke på all ingångsträning han har i bagaget. (Snurrar har vi tränat åt båda hållen just för balansens skull, men där är det ju framdelen som ”leder”, så det blir inte riktigt samma rörelse.) Jag väntar lite med det tills jag har fått fram säkra och bra rörelser åt vänster i de andra två övningarna.

I den självständiga övningen har vi kommit en liten bit: han flyttar bakbenen något eller några steg i taget, men tycks inte helt klar över att det är själva rörelsen, inte positionen, som belönas. Så han trixar lite hit och dit. I denna övning arbetar jag med ett håll i taget (jag vill inte att han ska steppa växelvis åt ena och andra hållet), medan jag kan blanda i de andra båda övningarna, där det ju är min förflyttning som signalerar hur han ska förflytta sig.

Viktor på sin kloss

2008-02-08

Halvdålig träning med nya insikter

I går kväll träffades vi för andra gången i klickerträningsgruppen. Det är så roligt och nyttigt med träningskompisar – jag hoppas att denna grupp kan utveckla sig till ett stadigt träningsgäng.

Jag stressade för att hinna dit och hann därför inte göra någon direkt plan för träningen, som blev därefter: tämligen ostrukturerad och inte särskilt genomtänkt. Men jag kände mig ändå väldigt nöjd, för dels var det roligt att träna tillsammans med andra, dels gjorde jag en hel del nya insikter om vad vi behöver träna. Det är otroligt vad många detaljer (och inte bara detaljer för den delen) det finns som jag inte tänkt på att träna alls, eller tränat väldigt lite!

Ta bara det här med medhjälpare. Medhjälpare kan man ha till mycket i hundträning: för att hålla och släppa hunden, placera ut och ta bort belöningar eller träningsredskap som targets och apporter, agera tävlingsledare eller andra störningar – för att inte tala om hur nyttigt det är att ha någon som observerar en och allt fuffens man har för sig, och eventuellt också loggför det. Men eftersom jag med få undantag har tränat ensam har jag oftast fått lösa mina praktiska träningsproblem på annat sätt, och det kan nog hända att jag undvikit att träna ett och annat som varit svårt att få till utan medhjälpare.

I går passade jag på att försöka utnyttja tillfället när det fanns så många potentiella medhjälpare till hands. Och då kom jag på att Viktor helt enkelt inte begriper hur det ska gå till när andra människor blandar sig i leken! Jag ville testa att göra ingångar från lite längre avstånd än direkt framför mig, och bad Vendela hålla i Viktor och släppa honom från några meters avstånd. Trots att vi hade repeterat några ”vanliga” ingångar strax innan såg han mest ut som ett glatt frågetecken: vad är nu detta för ny, skojig lek? Konceptet ”bli hållen av en människa och när hon släpper springa fram till matte och göra något” har han absolut ingen förståelse för.

Vi provade också strategin med en utplacerad godisskål och medhjälparen som skålvaktare. Jag stod i utgångsställning, Vendela satt med skålen en liten bit bort och när Viktor gjorde en ingång fick han ”ja” som signal för att springa och äta godis ur skålen. Det borde gå bättre, tänkte jag, för att arbeta för att få springa till en godisskål som externbelöning har vi ju faktiskt tränat på. Inte jättemycket, men litegrann. Men även här blev det förstås en ny situation, så till att börja med såg det ut som om han aldrig träffat på det där med externbelöning överhuvudtaget. Han krafsade och försökte komma åt godiset i skålen, och när inte det fungerade försökte han med diverse beteenden hos Vendela. Men så småningom tycktes det klarna något, och han började bjuda på något som i varje fall liknade ingångar.

Liknade, ja – eftersom han hade såpass mycket jobb med att bara förstå idén med träningssättet sänkte jag mina kriterier rejält och belönade en massa halvtaskiga utföranden. I efterhand har jag kommit på hur jag borde ha gjort. Han behöver träna på själva konceptet, både att springa från en medhjälpare och att göra något för en externbelöning med mänsklig vaktare. Och då skulle jag naturligtvis sett till att själva beteendet som han skulle göra var så enkelt som möjligt, och helst inte ett utpräglat tävlingsbeteende som jag riskerar att ”förstöra” när jag har vida kriterier.

Senare på kvällen körde jag lite ingångar inomhus och kastade godis framåt vid belöningen. När han då kom emot mig från lite håll blev det tydligt vilket beteende jag hade förstärkt under det tidigare träningspasset: han påbörjade vändningen någon meter framför mig och sköt sedan liksom in baken i position genom att samtidigt backa och vrida sig. Det skulle möjligen vara en skojig rörelse i ett freestyleprogram, men för tävlingslydnad duger det inte! Så det blev lite reparationsträning där på köksgolvet. Genom att göra en liten kedja av ”kom” (= kom fram till mina fötter) och ”fot” lyckades jag få ingångarna att se någotsånär ut igen.

Det där beteendet med snurren framför är kanske något att vara uppmärksam på och se upp med när jag så småningom ska börja sätta ihop inkallningen och andra moment?

2008-02-06

Frånvänd position med nyhetsälskande hund

Gänget som startade Canis klickertränarutbildning i Säffle (och hamnade i tidningen) förliden helg fick en utmaning av ”fröken” Ann-Louise: att lära hunden stå framför och vänd bort från föraren, helst utan att använda target. Lämpliga tillvägagångssätt diskuterades under gårdagen på Klickerforum, och det gjorde mig förstås sugen på att prova.

Det är nästan en månad kvar tills min klickertränarutbildning hos Maria startar, och jag antar att vi kommer att få en liknande utmaning – dock troligtvis inte samma :-). Så det var inte för att tjuvträna jag i går kväll tog mig an uppgiften, utan dels för att det kändes som en kul grej, dels för att jag faktiskt har funderat en del runt att ha hunden (kvar) i en position vänd från mig, särskilt med anledning av Viktors sättanden på avstånd. Han snor nämligen alltid runt och tittar på mig innan han sätter sig, men jag har kommit på att jag vill att han ska sätta sig i den position han är (utan att vända sig åt något håll), såvida jag inte före ”sitt” säger hans namn. Jag har dock inte kommit till skott med någon egentlig träning av det.

Jag bestämde mig för att shejpa fram beteendet och startade utomhus på ”vår egen lydnadsplan”. Första kriteriet var att han skulle befinna sig någonstans i en ganska vid zon framför mig och vända kroppen och huvudet från mig, åtminstone 90 grader. Vi har tränat en del snurranden (också shejpade) åt båda håll den senaste tiden, så till att börja med blandade han friskt med det. Men efter ett kort tag, när jag lyckats få in några klick för en kort frysning med huvudet, började han medvetet testa att vända huvud och kropp åt olika håll och liksom stelna till. I andra träningsakten stod han framför mig och stirrade åt vänster, och sedan var det bara att fortsätta shejpa därifrån tills han var vänd helt ifrån mig. Innan vi gick hem hade han ett par gånger gått fram en meter och ställt sig med huvud och kropp i rak linje ifrån mig. Den stolta matten tyckte att han var kanonduktig!

I dag har vi kört några träningsakter med frånvändanden inomhus. Jag är inte så jättenoga ännu med att han står helt i rak linje framåt utan accepterar en liten vinkling, och jag kräver ingen längre frysning. I stället har jag jobbat med att flytta mig runt i rummet, för att försöka få honom att förstå att han ska rikta in sig i förhållande till min kropp.

En sak som har slagit mig flera gånger är att när jag börjar träna ett nytt beteende, och särskilt när jag huvudsakligen jobbar med shejping, så är det som om Viktor skärper till sig och anstränger sig alldeles extra mycket. Jag tror inte att det har med belöningen att göra, för till exempel i går använde jag godis som han visserligen uppskattar, men inget så där extra speciellt. Det verkar faktiskt som om han får en kick av att lära sig nya saker, av själva grejen att komma på vad det är som får mig att klicka! Precis samma barnsliga förtjusning som jag själv kan känna när jag kommer på hur något hänger ihop (fast det förstås ofta handlar om helt andra saker) … Kan det verkligen vara så, eller övertolkar jag utifrån mitt eget mänskliga perspektiv? Så länge det inte går ut över hunden och träningen så kan det knappast skada att fundera i alla fall.