Snö som inte blev spårsnö

Natten till i går kom det snö i Uppsala. Visserligen blev det varken särskilt mycket eller beständigt, men det var skoj så länge det varade, särskilt som lördagen bjöd på soligt och vackert väder, åtminstone på förmiddagen. Det tyckte i varje fall Viktor!

Snön försvann under några få timmar i går kväll. Åtminstone enligt hörsägen – jag och hundarna tillbringade gårkvällen och natten i Västerås, som inte fått någon snö, och när vi kom tillbaka i dag på förmiddagen var det barmark igen. Så lång blev den vintern!

I dag har vi varit ute och spårat med klickerträningsgänget. Det var andra gången jag provade att spåra med Viktor (första gången var för flera månader sedan). Jag lade tre korta spontanspår till honom, och gick dem efter tre kvarts fika- och diskussionspaus. Vid det första tog han upp spåret fint och spårade bitvis fokuserat och koncentrerat, men såg emellanåt lite förvirrad ut. Möjligen blev han lite störd av de tre fotografer som följde oss i hälarna – undrar just om det blev några bra bilder? Men sista biten till spårslutet i form av en repknut spårade han bra igen, och såg glatt överraskad ut över att hitta knuten.

På det andra spåret trodde jag ett tag att han bara gick, eftersom han hade rätt hög näsa och tittade bakåt mot mig en del. Men där var det var nog mattes förmåga att läsa sin hund som brast, för han gick spikrakt på spårslutet i form av en handske som vi sedan lekte med en stund.

Det tredje spåret hade jag lagt precis i anslutning till det andra spårets slut, så jag selade inte av emellan. Där kollrade han bort sig ett tag, snurrade omkring och verkade inte riktigt förstå vad vi sysslade med (försökte bland annat jaga spårlinan sedan han snott den runt ett träd). Men sedan vi gått vidare en bit tog han upp spåret igen och spårade fram till slutet.

För skojs skull lade jag också ett spår till Kasper. Han var på sin tid en duktig spårhund, men det var åratals sedan jag senast gick ett spår med honom. Jag var nyfiken på om hans mentala förmåga (tidvis kan han på gamla hundars vis verka lite ”borta”) och luktsinne skulle räcka för att reda ut ett spår och hitta spårapporter. Med tanke på den långa tid som förflutit sedan vi sysslade med det där så får jag nog säga att gamlingen lyckades förvånansvärt bra. Visserligen såg det bitvis ut som om han bara var ute i skogen och struttade, och ett tag var han definitivt ute på villovägar. Men efter första pinnen var det som att det gick upp ett ljus och han spårade klockrent fram till andra pinnen som han tog som den självklaraste sak i världen. Sedan villade han bort sig lite. Mot slutet, sedan jag återfört honom på spåret, spårade han dock de sista metrarna fram till slutapporten. Han blev uppenbart glad över att hitta pinnarna.

På det stora hela är jag nöjd med träningsdagen.