När jag nu har kommit in på det här med ord så vill jag lufta en sak som har stört mig ända sedan jag började komma in litegrann i klickervärlden och dess jargong. Det gäller ”locka-lura”. Det används i två lite olika betydelser: dels om hela den träningsmetod som bygger på att man lockar hunden (ofta med en godbit eller annan belöning) till ett beteende som man sedan förstärker positivt (genom att den får belöningen), dels mer specifikt om just den typen av belöningshjälper.
Det jag stör mig på är ”lura”. Om man tror att metoden går ut på att lura hunden så tar man grundligt miste, och är dömd att misslyckas om man försöker sig på den. Man lurar hunden om man till exempel lockar den till sig med en köttbulle (eller en boll) som man stoppar i fickan när man väl har fått tag på hunden. Det man håller på med då är avlärning – hunden lär sig att när matte håller upp en köttbulle lönar det sig inte att gå fram till henne, då det enda som händer är att den får avbryta en rolig aktivitet. Det som formar och upprätthåller beteenden är att de förstärks och bara det, aldrig någonsin de stimuli som utlöser dem. Vilket alla goda djurtränare (inte bara klickertränare) vet.
Jag tror bara att jag har hört klickertränare tala om locka-lura – det är alltså inte ett uttryck som används av de tränare som själva använder metoden. För säkerhets skull gjorde jag en koll på Google, och fann att av de första 40 träffarna på ”locka-lura” och ”hund” som verkligen berörde hundar så handlade 39 om klickerträning (där locka-lura nämndes som något man gjorde förut eller som inte är så bra att hålla på med).
Det är inte så svårt att gissa hur det svenska ordet ”lura” har hamnat i begreppet – naturligtvis är det ljudlikheten med det engelska ”lure” som påverkar. Men även om ”lure” visst kan betyda ”lockbete” (som substantiv) och ”lura” (som verb) så tycker jag (av ovan angivna skäl) att ”lockelse” respektive ”locka” är bättre svenska motsvarigheter i det här sammanhanget. Och när det gäller metoden: vad hände med ”reward”? Mitt förslag är att man på svenska kallar den träningsmetod som på engelska går under benämningen ”lure-reward training” för locka-belöna-träning. Då får man med både hjälpen och belöningen, det vill säga det som händer såväl före som efter beteendet man tränar, och metoden fokuserar ju faktiskt på båda.
Belöningsträning är ett annat tänkbart begrepp, men det tycker jag passar bättre som en sammanfattande benämning på all träning som baserar sig på positiv förstärkning, där locka-belöna-träning och klickerträning kan sägas vara olika underkategorier.
När det gäller typen av hjälp så föredrar jag att kalla den locka-visa, fortfarande med motiveringen att hjälper som går ut på att lura hunden motverkar sitt syfte och bara får hjälpen att sluta fungera. Förutom direkta belöningshjälper (till exempel en godishand) inkluderar jag i locka-visa andra större eller mindre åtbörder där man med hjälp av kroppsspråket ”visar” hunden vad den ska göra. Och till skillnad från många andra klickertränare så anser jag att locka-visa-hjälper har sin givna plats i klickerträningen, som ett av flera verktyg att få fram ett beteende som kan förstärkas.
Locka-visa framställs ibland som något ”naturligt”, något som hunden förstår av sig själv utan föregående inlärning. Så är det inte. Ytterst få retningar som vi använder som hjälper i hundträning är inte i någon mån inlärda, även om många naturligtvis bygger vidare på medfödda beteenden. Att följa en godishand är ett inlärt beteende likaväl som ett targetbeteende är det, och detsamma gäller att följa våra kroppsrörelser. Vi kanske inte har behövt lägga ner någon medveten träning på att få det att fungera, men inlärt är det ändå, genom att beteendet har förstärkts. Ett exempel på en lockhjälp som ofta kräver en inlärningsperiod (om än kort) innan den fungerar som avsett är den klassiska L-rörelsen för att få hunden att lägga sig ner.
Jag är helt med på att lockande, i synnerhet med synlig belöning, kan ha oönskade bieffekter. Vilken eller vilka metoder man väljer för att få fram ett beteende har betydelse för resultatet, på kort men kanske framför allt på lång sikt. Hjälpen som sådan är förstärkande, och man riskerar att förstärka passivitet och därmed hämma den kreativitet hos hunden som är en sådan tillgång för effektiv klickerträning. Hjälper ska hanteras med omdöme – man måste tänka på hur ofta, hur länge (vid inlärningen av nya beteenden) och på vilket sätt man använder hjälpen. Framför allt ska man alltid ha en plan för att arbeta bort hjälpen, och se till att man belönar det frivilliga beteendet innan man lägger på signal. Men detta gäller alla hjälper, i lägre eller högre grad, och alls inte bara locka-visa. Därför tycker jag att man begränsar sig i onödan om man av princip utesluter en viss typ av hjälp ur sin klickerträning.
Nu har jag ägnat nästan ett helt blogginlägg åt hjälper, alltså det som kommer före beteendet vi vill förstärka. Klickerträning som metod fokuserar ju på förstärkningen, konsekvensen, som är det som faktiskt påverkar beteendet. Ändå tycker jag att det i forumdiskussioner och liknande, även när det är klickertränare som diskuterar, tenderar att bli väl mycket slagsida mot hur man ska få fram ett beteende: vilken metod eller vilka hjälper man kan/ska använda, och vad man inte bör göra. Det är tasstarget hit och omvänt lockande dit, när det vi borde koncentrera oss på är de grundläggande och avgörande faktorerna tajming, kriterier, förstärkningsfrekvens och förstärkningskvalitet (TKFF), som alla har med förstärkningen (det som kommer efter beteendet) att göra.
Och kanske är det inte så konstigt, för inlärningens lagar fungerar ju också på oss människor. Vi funderar på vad det är för beteende hos oss (vilken hjälp) som snabbast utlöser det beteende vi vill ha av hunden, det vill säga snabbast leder oss till belöningen. Vårt egentliga mål, att det utlösta beteendet efterhand ska bli starkare och mer frekvent, ligger längre fram i tiden och utgör därför en inte fullt lika omedelbar, om än säkert kraftigare, förstärkning. Därför tycker jag att shejping är en så fantastisk metod att arbeta med. Genom att hela tiden fokusera på de små, små stegen snarare än ett färdigt beteende ser jag till att både hunden och jag hela tiden förstärker varandra. Och eftersom jag inte behöver ägna så mycket uppmärksamhet åt de där besvärliga hjälperna kan jag lägga maximalt med fokus på de viktiga TKFF (vilket är mycket nog för mig). Ett lyckat shejpingpass gör mig verkligen glad i hela kroppen!
Va bra du skriver & förklarar 🙂 Väldigt intressant och jag håller helt med 😉
Det är alltid lika roligt att läsa dina blogginlägg. Du är klok som en bok!
Jättebra inlägg!
Helena! Jag gillar din blogg otroligt mycket de senaste dagarna. Du skriver om intressanta saker på ett jättebra sätt.
Jag är ju väldigt ny inom hundvärlden och blir jätteglad att läsa det du skriver om locka-lura i det här inlägget. Har försökt förstå just detta med ”locka-lura”, men aldrig riktigt lyckats. Och det är ju just lura-biten som har varit klurig att förstå! Och nu när du skriver om det engelska ”lure” blir det ju nästan komiskt! 😀
Och detta med hjälper är intressant tycker jag. Väldigt intressant. På klickertränarutbildningen jag går nu har vi en instruktör som är väldigt mycket för att jobba med så lite hjälper som möjligt, och det är roligt! Och jag tycker att det är bra. För min del är det väldigt lätt att efter några misslyckade försök av att shejpa what ever, börja fundera på vilken typ av target eller annan hjälp jag nu skulle kunna ta till. Men jag vill väldigt gärna att den automatiska tanken istället ska handla om timing, kriterier och förstärkning… du vet TKFF. Kanske egentligen mest för att jag tror att det sättet utvecklar MIG mer som tränare.
Jag är för övrigt väldigt förtjust i begreppet ”förstärkningsträning”, något som Karen Pryor ju använder sig av en del. Jag brukar försöka styra om min hjärna att alltid tänka ”förstärkning” istället för ”belöning” – jag tycker att det säger mer om vad det är vi håller på med, och att det flyttar mitt fokus när vi tränar till en bättre plats.
Lina: Kul att du gillar det jag skriver!
”Förstärkningsträning” är bra, tänkte inte på det (har bara läst Karen Pryor på engelska, så jag har inte stött på det svenska ordet). Fast kruxet är väl att man egentligen skulle behöva förtydliga och tala om att det handlar om *positiv* förstärkning – det finns ju också negativ förstärkning …
Jag håller förresten på att klura på ett inlägg om primära och sekundära förstärkare, får se om det ploppar ut om någon dag eller tre. (Fast jag borde veta bättre än att göra utfästelser om något jag ska göra, för jag är absolut världsbäst på att inte hålla löften. Så ta det inte som ett sådant!)
Haha 🙂
Jag lovar 😉 att inte ta det som ett löfte. Och jag är precis likadan själv.
Och ja – ”förstärkningsträning” blir ju inte riktigt rätt egentligen, men jag tycker ändå på något sätt att det får mig att fokusera bättre på vad det är vi gör än när jag tänker ”klickerträning” eller ”belöning”… Fast detta är ju då bara ett personligt ”trick” för att jag ska tänka på rätt sätt när vi tränar.
Fast jag har verkligen använt ordet ”lura” för att det finns många metoder som faktiskt går ut på att lura hunden. Att man låtsas lägga ner någonting som inte finns där. Att hunden får se en figurant springa ut i sökskogen (som sedan går bort) etc.
Fanny: Ja, du har rätt i att en del retningar/hjälper (speciellt när man håller på att arbeta bort dem) faktiskt innehåller ett moment av lurande. Ett annat exempel är ju när man kastar en boll mot hunden för att få den att stanna på inkallningen, och sedan gör bara själva kaströrelsen. Hunden tror då förstås till en början att man är på väg att kasta bollen.
Men vad jag menar är att om man gör som man ska i det läget, dvs förstärker beteendet hunden tar till när den ”går på” lurhjälpen, så kommer den att lära sig att det är lönsamt att reagera på det viset på den signalen. Det spelar ingen roll att den de första gångerna beteendet har utlösts har blivit ”lurad” till det, så länge det rätta beteendet förstärks. (Sedan är det en annan sak att det oftast är en onödig omväg, när man direkt kan lära hunden vilket beteende som leder till belöningen.) Om vi inte förstärker beteendet däremot, då luras vi på riktigt. Och det menar jag att metoden inte går ut på – om man tror det har man missförstått den.