Knappt två veckor tog den, nedplockningen. Nu har jag en smal, smärt och tämligen prydlig liten hund – det är bara lite finputsning som återstår innan trimningen kan betraktas som helt ”färdig”. Och som alltid när jag har lyckats med konststycket att trimma ner honom umgås jag med ambitionen att nu börja ”rulla” pälsen, det vill säga kontinuerligt plocka bort de täckhår som blir gamla så att hunden håller sig snygg (har pälsen i utställningskondition) under en längre period. Fast hittills har jag aldrig lyckats med det, så vi får väl se … Hur som helst så är det trevligt så länge det varar att promenera med en snygg och proper borderterrier vid sidan i stället för en knappt identifierbar pälsboll.
Den värsta kylan verkar ju också ha gett med sig nu, så han har inte så stort behov av en fullt utväxt päls (dessutom har det hunnit komma nya hår under den gamla, nu bortplockade pälsen, så han är inte fullständigt nedplockad till bara underullen). I stället kan fåglarna få nytta av den uttjänta pälsen när de nu börjar bygga och fodra sina bon. Efter trimsessionerna har jag oftast samlat ihop pälsen och slängt ut den genom fönstret just med den tanken. I går lade jag en stor pälsboll på den snötäckta altanen, och när jag tittade bara en kvart senare var den borta. Jag tror att någon bobyggare redan hade varit framme och snappat den.
På dagarna tär nu blidvädret eller åtminstone dagsmejan märkbart på det tjocka snötäcket. Trots att jag gillar när det är riktig vinter måste jag tillstå att jag nu börjar längta efter att snön ska försvinna. Det ger större möjligheter till variation av promenaderna, i synnerhet dem med barnvagn då jag nu får hålla mig till gator och plogade gångbanor, där alla andra också håller till. Jag hoppas även kunna göra mer bruk av bärselen (har hittills gått bara några kortare promenader med den, när det inte varit alltför kallt) som trygg plats för dottern under strövtågen med Viktor.