Var börjar man när man börjar blogga efter en evighets icke-bloggande? Och hur? Jag vet inte, så jag bara börjar. Mitt i handlingen, liksom. Eller icke-handlingen kanske. För i dag är en alldeles vanlig dag i min nya, föräldralediga tillvaro, en det lilla livets tillvaro där jag ständigt förvånas över hur fantastiskt lite man kan hinna på en dag. Jag drar envist barnvagnen över den vindpinade Uppsalaslätten, och den iskalla vinden letar sig in under jackan. Jag betraktar min hund som, när vi kommer till en sträcka där han kan springa fritt, ruschar fram och tillbaka i hög hastighet.
Han ser faktiskt väldigt knasig ut för tillfället. Jag har väntat och väntat på att den bistra vinterkylan som rått ska ge med sig, så jag kan plocka av honom pälsen och göra honom lite vårfin. Och under tiden har pälsen växt, växt och växt ännu mer, så den lurviga uppenbarelse som virvlat omkring allt mindre liknat en borderterrier. Men nu har jag tröttnat på att vänta, så i förrgår startade projekt nedtrimning. Och eftersom jag numera gör så gott som allting i små portioner har jag efter två dagars arbete med nyporna mejslat fram nästan en hel topline under det där lurvet. Men där under, där bak och där fram är det fortfarande lika lurvigt, vilket gör att han ser ännu lustigare ut.
Jag förmodar att det är ett tecken på att mina ansträngningar börjar ge resultat när även hussen (vid morgonrastningen, som numera är hans avdelning medan jag och dottern ligger kvar i sängen och gonar oss) i går märkte att ”det var något”, även om han inte riktigt kunde sätta fingret på vad …
Kul att du är tillbaka i bloggen. Hoppas det blir mer snart.
Åh så kul med ett livstecken här också!
Jag har oxå skalat mina stackare mitt i vintern.
Tack=) vad roligt att ni är tillbaka! Hoppas att allt är bra med hela familjen!
Passade en lurvig sak för två veckor sedan. Det fanns en border terrier där under tror jag ;).
Nämen! Åh vad kul med livstecken från er!!