Utbildad klickertränare

Jodå, vi blev godkända, och fick med oss ett fint diplom hem från klickertränarutbildningens sista tillfälle i novemberrusket och leran på Kvarngården i Knivsta. Någon direkt intensivträning inför ”examen” hanns inte med, då vi haft sjukdom och dödsfall i familjekretsen, men Viktor ställde såklart ändå upp och visade spontana grundfärdigheter på löpande band.

Det har varit en riktigt kul och givande utbildning. Helgformatet på kurs passar mig perfekt (nu hölls den visserligen på vardagar, men en hel måndag och tisdag i sträck blir ju samma sak som en helg – till och med lite bättre då man får lov att bryta den vanliga lunken i stället för att klämma in det mellan två fullspäckade arbetsveckor). Att samtidigt få kontinuiteten i att träffas ett antal kurstillfällen med gott om tid emellan för att träna tar vara på det bästa i båda uppläggen. Det har också varit riktigt spännande att från gång till gång  följa utvecklingen av de andra ekipagen – på drygt ett halvår hinner det verkligen hända saker. Sina egna framsteg är det kanske svårare att lägga märke till, just för att de kommer smygande lite gradvis. Men jo, jag tror bestämt att jag har utvecklat mina tränarfärdigheter en del sedan tidigt i våras, trots inte alltid så systematisk och strukturerad träning.

Maria nämner gruppens ”härligt personliga hundar”, och det är verkligen sant! Jag tror inte att det enbart är en tillfällighet. Genom att välja en träningsform som i mångt och mycket bygger på hundens egna initiativ, och där den slipper vara rädd för att göra fel, tillåter man hundens personlighet att blomma ut. Se bara på de här bilderna från ”helgens” träning:

Förutom uppvisande av grundfärdigheter ägnade vi kursdagarna åt övningar i baklängeskedjning och teoripass om klassisk betingning. Dessutom hade vi flera pass individuell träning för instruktör av vad man helst önskade. Jag baklängeskedjade fjärrdirigeringen i lydnadsklass II (utan att bli riktigt färdig), passade på att tävlingsträna lite (kunde konstatera ett behov av att träna transporter mellan moment) och gjorde lite grundövningar i budföring.

En ny hundguru har gjort entré i TV-rutan. Jag har inte sett programmet och tänker inte kommentera det, men jag tar mig friheten att citera min kurskamrat Efwa angående ett uttalande från nämnde guru, nämligen det att du varje dag ska fråga dig om din hund är imponerad av dig. ”Vad ska man säga om mig då”, sa Efwa, ”jag som varje dag blir imponerad av min hund!?” Jag tycker det är så på pricken – precis så känner jag också! Kan man annat än bli imponerad av en som alltid gör sitt bästa, och faktiskt för det mesta lär sig precis det jag förväntar mig av honom, och lite till, trots min inkonsekvens och stundtals taskiga tajming och kriteriesättning?