Kategori: allmänt

Publicerat

Inför ett nytt hundträningsår

Ett år har gått sedan jag senast postade något på denna blogg. Ett enda inlägg blir det 2011, och det tillkommer under de sista skälvande timmarna av året. Även 2011 har hunderiet till stor del gått på sparlåga för vår del. Jag visade Viktor på två inofficiella utställningar, Årets border i maj och Ostkanten i september, och det var allt förutom egen träning, som det inte heller har blivit så mycket av.

Men inför 2012 ska det bli ändring har jag tänkt mig, och planen är då att samtidigt försöka väcka liv i denna avsomnade blogg. Jag har ambitionen att under våren äntligen göra tävlingsdebut med Viktor, i första hand i lydnad, och om jag lyckas få till tillräckligt med träning kanske även i agility. Just för stunden får det räcka med denna avisering, men förhoppningsvis skriver jag mer om planerna inom en nära framtid.

Årets sista dag har bjudit på, för denna vinter, ovanligt kallt väder, och klart och soligt dessutom. Jag och Viktor var ute på en skymningspromenad på Gottsundagipens rimfrostfrasande gräsytor, och fick vara tämligen ostörda när vi lekte och småtränade lite. Det är något vi gör ganska ofta. Trots de senaste årens frånvaro av mer systematisk och målinriktad träning håller vi på så vis åtminstone liv i en del grundfärdigheter för lydnaden. Men att ta momenten till tävlingsbart skick kommer att kräva en del arbete, så mycket är klart.

Julhälsning 2011 Viktor

Jag låter Viktors längtande blick ut genom fönstret på årets julhälsning symbolisera dessa planer och förhoppningar inför det nya året. Och så vill jag önska eventuella kvarvarande läsare av denna blogg ett gott nytt 2012.

Publicerat

Gott nytt år

Julhälsningarna blev sena i år och på bloggen blev det ingen, men jag tar tillfället i akt att så här på årets sista dag önska alla hundvänner ett riktigt gott nytt år. För min egen del planerar jag för omstart och nya tag när det gäller hundträningen.

Helenas julkort 2010

Publicerat

Lata sommardagar

Vi avnjuter loja, lata dagar i sommarvärmen. Viktor är lurvig igen, och endera dagen ska jag ta itu med det.

Dagsprogrammet är ungefär detsamma varje dag. Viktor börjar dagen med morgonrastning tillsammans med husse när han hämtar tidningen. När förmiddagsrutinerna är avklarade någon gång mitt på dagen (en tidpunkt som mycket väl kan vara det som de flesta skulle kalla eftermiddag) går vi en promenad med barnvagnen i sakta mak. Varma dagar, som de flesta har varit nu på sistone, brukar den inte bli särskilt lång, men svalare dagar kan det bli en långpromenad, ibland med lite insprängd lydnadsträning. Senare på eftermiddagen eller kvällen brukar jag gå en promenad med bara Viktor.

I övrigt tillbringar han mycket tid ute på tomten. På grund av hans benägenhet att skälla på och jaga katter är han tyvärr tvungen att vara bunden – grannskapet är synnerligen kattätt och samtliga katter tycks anse att vår tomt ingår i deras revir. Så han sitter fast i en lina som sitter i en korkskruv i gräsmattan. Med jämna och ojämna mellanrum snor han in sig i buskarna (måste ju ha tillgång till skugga) och man får gå dit och trassla ut honom. Men han verkar gilla att vara ute, och faktiskt tycker jag att katterna har hållit sig mer och mer undan i takt med att han har varit ute längre stunder.

Egentligen skulle jag vilja hägna in en del av tomten. Inte på något rymningssäkert vis (för att ett staket ska vara borderterriersäkert bör det vara två meter högt och nedgrävt 50 cm), men så att Viktor kunde vara lös ute medan jag själv är ute och pysslar med annat, eller håller till i köket med dörren öppen mot altanen och trädgården. Nu får han bara vara det när jag ägnar mig specifikt åt honom med aktiv träning, och det är inte så ofta den här sommaren eftersom jag oftast har en annan liten aktiv person att hålla reda på. Men nu ska maken ha semester, så då kan det kanske bli lite mer. Om nu inte värmen gör att vi inte orkar.

Det där instängslingsprojektet får dock vänta. Vi har många andra mer prioriterade saker att fixa, såväl inomhus som i trädgården. Det första är operation barnsäkring inomhus, vilket också kommer att påverka hundlivet eftersom det innefattar uppsättning av grindar lite här och var.

Publicerat

Försvunna pälsbollar och andra vårtecken

Knappt två veckor tog den, nedplockningen. Nu har jag en smal, smärt och tämligen prydlig liten hund – det är bara lite finputsning som återstår innan trimningen kan betraktas som helt ”färdig”. Och som alltid när jag har lyckats med konststycket att trimma ner honom umgås jag med ambitionen att nu börja ”rulla” pälsen, det vill säga kontinuerligt plocka bort de täckhår som blir gamla så att hunden håller sig snygg (har pälsen i utställningskondition) under en längre period. Fast hittills har jag aldrig lyckats med det, så vi får väl se … Hur som helst så är det trevligt så länge det varar att promenera med en snygg och proper borderterrier vid sidan i stället för en knappt identifierbar pälsboll.

Den värsta kylan verkar ju också ha gett med sig nu, så han har inte så stort behov av en fullt utväxt päls (dessutom har det hunnit komma nya hår under den gamla, nu bortplockade pälsen, så han är inte fullständigt nedplockad till bara underullen). I stället kan fåglarna få nytta av den uttjänta pälsen när de nu börjar bygga och fodra sina bon. Efter trimsessionerna har jag oftast samlat ihop pälsen och slängt ut den genom fönstret just med den tanken. I går lade jag en stor pälsboll på den snötäckta altanen, och när jag tittade bara en kvart senare var den borta. Jag tror att någon bobyggare redan hade varit framme och snappat den.

På dagarna tär nu blidvädret eller åtminstone dagsmejan märkbart på det tjocka snötäcket. Trots att jag gillar när det är riktig vinter måste jag tillstå att jag nu börjar längta efter att snön ska försvinna. Det ger större möjligheter till variation av promenaderna, i synnerhet dem med barnvagn då jag nu får hålla mig till gator och plogade gångbanor, där alla andra också håller till. Jag hoppas även kunna göra mer bruk av bärselen (har hittills gått bara några kortare promenader med den, när det inte varit alltför kallt) som trygg plats för dottern under strövtågen med Viktor.

Publicerat

Kalla vindar och lurvig hund blir kal

Var börjar man när man börjar blogga efter en evighets icke-bloggande? Och hur? Jag vet inte, så jag bara börjar. Mitt i handlingen, liksom. Eller icke-handlingen kanske. För i dag är en alldeles vanlig dag i min nya, föräldralediga tillvaro, en det lilla livets tillvaro där jag ständigt förvånas över hur fantastiskt lite man kan hinna på en dag. Jag drar envist barnvagnen över den vindpinade Uppsalaslätten, och den iskalla vinden letar sig in under jackan. Jag betraktar min hund som, när vi kommer till en sträcka där han kan springa fritt, ruschar fram och tillbaka i hög hastighet.

Han ser faktiskt väldigt knasig ut för tillfället. Jag har väntat och väntat på att den bistra vinterkylan som rått ska ge med sig, så jag kan plocka av honom pälsen och göra honom lite vårfin. Och under tiden har pälsen växt, växt och växt ännu mer, så den lurviga uppenbarelse som virvlat omkring allt mindre liknat en borderterrier. Men nu har jag tröttnat på att vänta, så i förrgår startade projekt nedtrimning. Och eftersom jag numera gör så gott som allting i små portioner har jag efter två dagars arbete med nyporna mejslat fram nästan en hel topline under det där lurvet. Men där under, där bak och där fram är det fortfarande lika lurvigt, vilket gör att han ser ännu lustigare ut.

Jag förmodar att det är ett tecken på att mina ansträngningar börjar ge resultat när även hussen (vid morgonrastningen, som numera är hans avdelning medan jag och dottern ligger kvar i sängen och gonar oss) i går märkte att ”det var något”, även om han inte riktigt kunde sätta fingret på vad …

Publicerat

God jul

Som alla som har barn vet är det intensivt att ha en liten bebis. Så småningom tänkte jag försöka skriva något här om hur vi klarar att kombinera hund- och bebislivet, men så här på julaftons kväll får ni nöja er med en julhälsning, med både Viktor och dottern på bild.

Helenas julkort 2009

Härmed tillönskas alltså alla eventuellt kvarvarande bloggläsare som inte nåtts av denna julhälsning på annat sätt en riktigt god fortsatt jul och ett gott nytt (hundtränings)år.

Publicerat

I väntans tider

Ett långt blogguppehåll har det blivit, men vi finns och det händer till och med att vi tränar när andan faller på. Dock har all form av målmedveten och systematisk träning lyst med sin frånvaro de senaste månaderna, och då finns det heller inte så mycket att skriva om. Den främsta anledningen är att jag håller på med ett bygge som tar en stor del av min energi och kraft. Jag bygger en liten människa, som nu är i stort sett färdig och beräknas ankomma inom någon månad.

Det ska bli spännande att se hur Viktor reagerar på bebisen när den kommer. Han har ingen direkt erfarenhet av så små barn, och nu är det dessutom en som kommer att finnas nära mig en stor del av dygnet. En helt ny situation för både honom och mig, särskilt som han är en tämligen närhetstörstande hund.

Publicerat

Tack Kasper

I dag har Kasper fått somna in. Ett långt hundliv (femton år, en månad och fem dagar) har nått sitt slut. Det är sorgligt och vemodigt, men ändå på ett sätt skönt att äntligen ha fattat beslutet och genomfört det. För nu mot slutet var det bara en tidsfråga.

Jag har gått och dragit på beslutet, som verkligen inte har varit lätt. För visst, han var stel, trött och döv, men ändå kunde jag inte, med säkerhet i varje fall, säga att han hade ont eller på annat sätt led. Han var mest bara gammal. Naturligtvis är det väldigt svårt att avgöra, men jag tror faktiskt att det rastlösa gåendet som han ofta ägnade sig åt var mer jobbigt för oss än för honom.

Allt eftersom har jag insett att med så här gamla hundar blir kanske kriteriet för när det är dags att avsluta livet lite annorlunda än det åtminstone har varit med mina tidigare hundar. När smärtan eller lidandet blir en del av vardagen, i den mån vi människor nu kan bedöma den saken, är det självklart vår skyldighet att låta hunden slippa det, men nu blev det mer en fråga om det motsatta: den relativa frånvaron av livsglädje och intresse för tillvaron runtomkring. Inte för att det i Kaspers fall saknades helt – han tyckte in i det sista om att strosa runt och nosa i gräset, och mat var alltid uppskattat.  Men relativt sett blev det färre och färre tillfällen med verklig livsglädje, mindre och mindre ork att faktiskt ta del av livet. Och någonstans går det en gräns. Nu bestämde jag mig för att det var här.

Det är märkligt tomt här hemma i kväll trots att Viktor oftast varit den hund som märkts mest – jag saknar till och med Kaspers enerverande tassande.  Men i känslorna ryms förutom den direkta sorgen över att han är borta också vemodet, sorgen över allt det där som egentligen är borta för länge sedan, minnena från yngre och vitalare dagar. Döden blir liksom det definitiva slutet på hela den tidsperiod då den som är död har levat, och allt som har hänt under den tiden – där många betydelsefulla förändringar inte alls sker över en natt utan mycket mer successivt – allt det kan på något vis innefattas i sorgen.

Publicerat

Täcket som blev doping

SKK:s dopingkommitté har fattat ett kontroversiellt beslut: att klassa hundtäcket Back on Track, som marknadsförs med påståenden om smärtlindrande egenskaper, som doping, och att man därför inte ska få tävla inom 14 dagar efter att hunden haft ett sådant täcke på sig. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig, utan beslutet har ifrågasatts och diskuterats i mer eller mindre upprörda ordalag, i agilitykretsar och på olika bloggar, till exempel Åsas och Evas.

Jag tycker också att det är ett märkligt beslut. Visserligen finns det absolut skäl att vara tuff i bedömningen av åtgärder som på olika sätt kan dölja att en hund är skadad/har ont och därför inte ska starta på tävling, men för mig finns det en klar gräns mellan behandlingar som akupunktur och kiropraktik (som nämns som otillåtna metoder i det nationella dopingreglementet), som utförs i primärt smärtlindrande syfte, och åtgärder som främst används i skadeförebyggande syfte och för att öka hundens komfort och välbefinnande, även om de också kan ha en smärtlindrande funktion. Till de senare hör till exempel värme, massage (och förresten annan typ av beröring – vi kanske inte ska få kela med våra hundar längre för att det faktiskt kan ha en lindrande effekt på eventuella smärtor?), stretching och helt vanlig uppvärmning.

Jag har själv ett BoT-täcke som jag skaffat enbart på grund av dess goda värmeegenskaper, för att hålla hunden varm när den är i stillhet i kyla. Det man angriper är väl egentligen företagets marknadsföring, som jag i och för sig tycker är överdriven (i alltför hög utsträckning betonar de skadeläkande egenskaperna, med ett tämligen magert vetenskapligt underlag). Men konsekvenserna om man applicerar det här tänkesättet på alla skadeförebyggande åtgärder som även kan lindra redan uppkommen smärta blir fullkomligt absurda. Bara det att man värmer upp hunden ordentligt inför en aktivitet – något väl alla måste vara överens om att ansvarsfulla hundägare inte bara får utan också bör göra – kan nämligen ha den effekten (till exempel kan en lindrig hälta som syns före uppvärmning helt försvinna).

För att komma åt det verkliga problemet vore det enligt min mening bättre om man blev noggrannare med kontrollen av att hundar som startar på tävling/prov inte uppvisar rörelsestörningar eller andra tecken på smärta eller sjukdom. Detta regleras förstås inte i dopingreglementet utan i de vanliga tävlingsreglerna (och regeln som sådan finns redan där). Om det sedan visar sig att den tävlande har använt någon otillåten metod (enligt dopingreglementet: medikamentell, kirurgisk eller alternativmedicinsk behandling som häver smärta eller påverkar sjukdomsprocess) så bör regelbrottet rimligtvis bedömas hårdare, eftersom det avslöjar att hon eller han varit fullt medveten om hundens problem, men ändå startat hunden.