Inför ett nytt hundträningsår

Ett år har gått sedan jag senast postade något på denna blogg. Ett enda inlägg blir det 2011, och det tillkommer under de sista skälvande timmarna av året. Även 2011 har hunderiet till stor del gått på sparlåga för vår del. Jag visade Viktor på två inofficiella utställningar, Årets border i maj och Ostkanten i september, och det var allt förutom egen träning, som det inte heller har blivit så mycket av.

Men inför 2012 ska det bli ändring har jag tänkt mig, och planen är då att samtidigt försöka väcka liv i denna avsomnade blogg. Jag har ambitionen att under våren äntligen göra tävlingsdebut med Viktor, i första hand i lydnad, och om jag lyckas få till tillräckligt med träning kanske även i agility. Just för stunden får det räcka med denna avisering, men förhoppningsvis skriver jag mer om planerna inom en nära framtid.

Årets sista dag har bjudit på, för denna vinter, ovanligt kallt väder, och klart och soligt dessutom. Jag och Viktor var ute på en skymningspromenad på Gottsundagipens rimfrostfrasande gräsytor, och fick vara tämligen ostörda när vi lekte och småtränade lite. Det är något vi gör ganska ofta. Trots de senaste årens frånvaro av mer systematisk och målinriktad träning håller vi på så vis åtminstone liv i en del grundfärdigheter för lydnaden. Men att ta momenten till tävlingsbart skick kommer att kräva en del arbete, så mycket är klart.

Julhälsning 2011 Viktor

Jag låter Viktors längtande blick ut genom fönstret på årets julhälsning symbolisera dessa planer och förhoppningar inför det nya året. Och så vill jag önska eventuella kvarvarande läsare av denna blogg ett gott nytt 2012.

Gott nytt år

Julhälsningarna blev sena i år och på bloggen blev det ingen, men jag tar tillfället i akt att så här på årets sista dag önska alla hundvänner ett riktigt gott nytt år. För min egen del planerar jag för omstart och nya tag när det gäller hundträningen.

Helenas julkort 2010

Tankar om hot och resursförsvar

För en tid sedan befann jag mig i ett sammanhang där någon berättade om en några år gammal hund som börjat morra i vissa situationer – när han inte vill flytta på sig eller inte vill göra vissa saker. Min första tanke när jag hör sådant, särskilt om hunden inte har visat några sådana tendenser förut, är att det är en hund som signalerar smärta. Men det skulle också kunna röra sig om en hund som visar resursförsvar mot sin familj, eller (näraliggande) en hund som är mån om sin kroppsliga integritet. Dock tror jag inte att detta kommer som en blixt från en klar himmel hos en flera år gammal hund, utan i så fall har nog tendensen och tecknen funnits där. Möjligen har inte ägaren lagt märke till dem, eller valt att bortse från dem.

Det är intressant att se vilka reaktioner, tips och förslag som kommer upp så fort (även förhållandevis milda) hotande/aggressiva beteenden hos hundar (som är riktade mot människor) kommer på tal. ”Oacceptabelt”, ”han försöker ta över”, ”tryck ner honom”, ”visa vem som bestämmer”, ”sätt honom på plats” är vanligt förekommande förklaringar och förslag på åtgärder. Just morrande tycks vara särskilt laddat, kanske för att vi själva är så utpräglat verbala djur? Hundar förfogar ju över en lång rad uttryck för stegrande hot, avståndsökande signaler, även om långt ifrån alla hundar använder alla. De allra flesta handlar om minspel och kroppsspråk, bara ett fåtal är verbala. Men att hunden ger en ljudlig varningssignal ifrån sig gör det tydligt för oss människor att en gräns är passerad, att den är obekväm med situationen och vill att vi ska avlägsna oss eller upphöra med det vi gör med den. Och det kan ju under inga omständigheter accepteras! Eller?

Lina har skrivit om morrande hos hundar, i flera olika situationer, och bland annat om det varnande morrande som förekommer vid resursförsvar. Hon framför tanken att det att hunden morrar när den är obekväm i en situation är något att vara tacksam för, eftersom det ger en så tydlig signal till oss människor. Och då kan vi anpassa oss till situationen och göra något konstruktivt åt den, på kort och lång sikt. Åtminstone borde det vara vad vi, som är så intellektuellt överlägsna, gör …

”Du är på väg att passera min gräns”, säger hunden. Att det vanligaste rådet när hunden uttrycker bristande förtroende på det sättet är att man genast ska passera den gränsen med råge och med buller och bång – vad är det egentligen uttryck för? Är vi så ovilliga att lyssna till hundens signaler, så besatta av tanken att vi måste vara den oinskränkta ledaren i alla situationer? Maria har skrivit ett tänkvärt inlägg om den i etologisk forskning sedan länge skrotade (eller åtminstone kraftigt modifierade) tesen om dominansordning hos hundar. I hundvärlden och i synnerhet diverse reality-serier på TV frodas och underbyggs däremot denna myt nu mer än någonsin.

Men vi kan väl inte leva med hundar som lägger beslag på sofforna eller inte låter oss gå i närheten av matskålen när de äter? Nej, givetvis inte! Men vi måste inte nödvändigtvis bemöta hot med aggressivitet tillbaka. Jag menar att det tvärtom, av flera skäl, är förenat med en betydande risk att göra saken värre att försöka straffa bort beteendet.

Betänk dessutom att den aggressivitet hundägare ofta rekommenderas att använda mot hunden inte står i någon som helst proportion till det hunden har visat mot dem. Om hunden till exempel har morrat eller lyft lite på överläppen ska det bemötas med att ta tag i hunden och skaka om den eller vända den på rygg tills den ”ger sig”, det vill säga man ska bringa hunden ur balans – ett avsevärt större hot på ”hundens språk”, som det så ofta hänvisas till. Om man nu ska ta hundars beteende mot varandra som modell för relationen mellan hund och människa, vilket i sig är tveksamt, kan man börja med att konstatera att den säkra (ofta så kallade ”ranghöga”) hunden sällan beter sig aggressivt, utan snarare nonchalant och överseende. Inte heller goda mänskliga ledare beter sig på det sättet. Tänk dig att du har en dålig dag och med ett irriterat tonfall snäser av din chef, och att hon genast svarar med en snyting!

Men hur ska man då göra? Benägenheten att försvara det som hunden uppfattar som sitt är i stor utsträckning genetiskt bestämd, men i vilken grad den faktiskt uppvisar beteendet är i hög grad påverkbart av hantering och träning. Har man en hund med tendenser till resursförsvar gäller det, tror jag, att övertyga hunden om att vi inte på något sätt konkurrerar med den.

Bäst är naturligtvis att arbeta förebyggande. Träning med positiv förstärkning är ett utmärkt verktyg för att få hunden att inte bara acceptera utan faktiskt tycka om situationer och händelser som är eller kan tänkas bli laddade – närmanden och hastiga rörelser, att bli upplyft och bringad ur balans, att vänta på sin tur medan en annan hund får godis. Man belönar och förstärker det önskvärda beteendet, men efterhand förändrar man också hundens känslor åt det positiva hållet. Detta ger ett betydligt pålitligare resultat än om man försöker straffa bort det icke önskvärda beteendet (hotsignalerna). Även om man lyckas med det senare  så finns känslorna som gav upphov till beteendet kvar och riskerar att poppa upp i en mer pressad situation, i värsta fall utan de föregående varningssignalerna.

Att träna hund med ett litet barn

Här har inte blivit så mycket skrivet under våren, eller snarare inget alls. Men vi har faktiskt inte varit helt inaktiva, utan så smått återupptagit lydnadsträningen i något mer strukturerad form. Som föräldraledig har jag ju mycket tid till mitt förfogande, men det är inte alltid så lätt att utnyttja den till hundträning. De där stunderna dottern sover finns det alltid en massa andra saker att göra, eller också är det skönt att bara sitta ner och ta det lugnt.

Men en hel del mer utetid under den ljusa delen av dygnet har vi ändå haft, jämfört med hur det brukar bli när jag jobbar. Jag har alltid en ryggsäck med hundträningsprylar i underredet till barnvagnen, och under en period i våras (när dottern oftast sov i vagnen) stannade vi till på olika platser och tränade en stund var och varannan dag. Lite halvstrukturerad träning blir det, ska erkännas – ganska mycket är det stundens ingivelse och inspiration som får styra. Jag borde planera träningen bättre, så skulle jag säkerligen komma mer framåt. Men att det blir någon träning alls är ändå det viktigaste. Planer är bra, men de måste genomföras, åtminstone till någon del, för att vara något värda.

Nu sedan en tid är dottern oftast vaken på promenaderna och sitter och tittar omkring sig i vagnen. Och även om hon är en för åldern tålmodig liten tjej finns det gränser för tålamodet. Hon föredrar helt klart att vagnen rör sig så det finns nya saker att stimuleras av. Därför blir det färre av den nyss nämnda sortens träningsstunder, och när jag tränar med henne vaken måste jag hela tiden anpassa mig till henne. Det är om inte annat bra träning för mamman/matten att hålla koll på flera saker samtidigt och ändå behålla koncentrationen. Fast hon är en förvånansvärt tacksam publik. En av de första gångerna hon satt upp i vagnen och av egen kraft lutade sig framåt lekte och tränade jag länge med Viktor ute i Gottsundagipen, och hon satt och skrattade högt åt hans krumbukter. Särskilt roligt tycker hon det är när han jagar efter bollar.

Med ett litet barn är det ju så att utvecklingen går rasande fort. Bäst man har vant sig vid ett nytt utvecklingssteg eller en ny förmåga och anpassat vanor och rutiner till det har barnet lämnat det steget bakom sig och kräver nya utmaningar, och därmed nya rutiner. Att få andra saker (i det här fallet hundträning) gjorda samtidigt som man tar hand om ett barn, och/eller barnet roar sig självt, är alltså något som kräver nya lösningar hela tiden. Precis som hundträning.

Lata sommardagar

Vi avnjuter loja, lata dagar i sommarvärmen. Viktor är lurvig igen, och endera dagen ska jag ta itu med det.

Dagsprogrammet är ungefär detsamma varje dag. Viktor börjar dagen med morgonrastning tillsammans med husse när han hämtar tidningen. När förmiddagsrutinerna är avklarade någon gång mitt på dagen (en tidpunkt som mycket väl kan vara det som de flesta skulle kalla eftermiddag) går vi en promenad med barnvagnen i sakta mak. Varma dagar, som de flesta har varit nu på sistone, brukar den inte bli särskilt lång, men svalare dagar kan det bli en långpromenad, ibland med lite insprängd lydnadsträning. Senare på eftermiddagen eller kvällen brukar jag gå en promenad med bara Viktor.

I övrigt tillbringar han mycket tid ute på tomten. På grund av hans benägenhet att skälla på och jaga katter är han tyvärr tvungen att vara bunden – grannskapet är synnerligen kattätt och samtliga katter tycks anse att vår tomt ingår i deras revir. Så han sitter fast i en lina som sitter i en korkskruv i gräsmattan. Med jämna och ojämna mellanrum snor han in sig i buskarna (måste ju ha tillgång till skugga) och man får gå dit och trassla ut honom. Men han verkar gilla att vara ute, och faktiskt tycker jag att katterna har hållit sig mer och mer undan i takt med att han har varit ute längre stunder.

Egentligen skulle jag vilja hägna in en del av tomten. Inte på något rymningssäkert vis (för att ett staket ska vara borderterriersäkert bör det vara två meter högt och nedgrävt 50 cm), men så att Viktor kunde vara lös ute medan jag själv är ute och pysslar med annat, eller håller till i köket med dörren öppen mot altanen och trädgården. Nu får han bara vara det när jag ägnar mig specifikt åt honom med aktiv träning, och det är inte så ofta den här sommaren eftersom jag oftast har en annan liten aktiv person att hålla reda på. Men nu ska maken ha semester, så då kan det kanske bli lite mer. Om nu inte värmen gör att vi inte orkar.

Det där instängslingsprojektet får dock vänta. Vi har många andra mer prioriterade saker att fixa, såväl inomhus som i trädgården. Det första är operation barnsäkring inomhus, vilket också kommer att påverka hundlivet eftersom det innefattar uppsättning av grindar lite här och var.

Försvunna pälsbollar och andra vårtecken

Knappt två veckor tog den, nedplockningen. Nu har jag en smal, smärt och tämligen prydlig liten hund – det är bara lite finputsning som återstår innan trimningen kan betraktas som helt ”färdig”. Och som alltid när jag har lyckats med konststycket att trimma ner honom umgås jag med ambitionen att nu börja ”rulla” pälsen, det vill säga kontinuerligt plocka bort de täckhår som blir gamla så att hunden håller sig snygg (har pälsen i utställningskondition) under en längre period. Fast hittills har jag aldrig lyckats med det, så vi får väl se … Hur som helst så är det trevligt så länge det varar att promenera med en snygg och proper borderterrier vid sidan i stället för en knappt identifierbar pälsboll.

Den värsta kylan verkar ju också ha gett med sig nu, så han har inte så stort behov av en fullt utväxt päls (dessutom har det hunnit komma nya hår under den gamla, nu bortplockade pälsen, så han är inte fullständigt nedplockad till bara underullen). I stället kan fåglarna få nytta av den uttjänta pälsen när de nu börjar bygga och fodra sina bon. Efter trimsessionerna har jag oftast samlat ihop pälsen och slängt ut den genom fönstret just med den tanken. I går lade jag en stor pälsboll på den snötäckta altanen, och när jag tittade bara en kvart senare var den borta. Jag tror att någon bobyggare redan hade varit framme och snappat den.

På dagarna tär nu blidvädret eller åtminstone dagsmejan märkbart på det tjocka snötäcket. Trots att jag gillar när det är riktig vinter måste jag tillstå att jag nu börjar längta efter att snön ska försvinna. Det ger större möjligheter till variation av promenaderna, i synnerhet dem med barnvagn då jag nu får hålla mig till gator och plogade gångbanor, där alla andra också håller till. Jag hoppas även kunna göra mer bruk av bärselen (har hittills gått bara några kortare promenader med den, när det inte varit alltför kallt) som trygg plats för dottern under strövtågen med Viktor.

Kalla vindar och lurvig hund blir kal

Var börjar man när man börjar blogga efter en evighets icke-bloggande? Och hur? Jag vet inte, så jag bara börjar. Mitt i handlingen, liksom. Eller icke-handlingen kanske. För i dag är en alldeles vanlig dag i min nya, föräldralediga tillvaro, en det lilla livets tillvaro där jag ständigt förvånas över hur fantastiskt lite man kan hinna på en dag. Jag drar envist barnvagnen över den vindpinade Uppsalaslätten, och den iskalla vinden letar sig in under jackan. Jag betraktar min hund som, när vi kommer till en sträcka där han kan springa fritt, ruschar fram och tillbaka i hög hastighet.

Han ser faktiskt väldigt knasig ut för tillfället. Jag har väntat och väntat på att den bistra vinterkylan som rått ska ge med sig, så jag kan plocka av honom pälsen och göra honom lite vårfin. Och under tiden har pälsen växt, växt och växt ännu mer, så den lurviga uppenbarelse som virvlat omkring allt mindre liknat en borderterrier. Men nu har jag tröttnat på att vänta, så i förrgår startade projekt nedtrimning. Och eftersom jag numera gör så gott som allting i små portioner har jag efter två dagars arbete med nyporna mejslat fram nästan en hel topline under det där lurvet. Men där under, där bak och där fram är det fortfarande lika lurvigt, vilket gör att han ser ännu lustigare ut.

Jag förmodar att det är ett tecken på att mina ansträngningar börjar ge resultat när även hussen (vid morgonrastningen, som numera är hans avdelning medan jag och dottern ligger kvar i sängen och gonar oss) i går märkte att ”det var något”, även om han inte riktigt kunde sätta fingret på vad …

God jul

Som alla som har barn vet är det intensivt att ha en liten bebis. Så småningom tänkte jag försöka skriva något här om hur vi klarar att kombinera hund- och bebislivet, men så här på julaftons kväll får ni nöja er med en julhälsning, med både Viktor och dottern på bild.

Helenas julkort 2009

Härmed tillönskas alltså alla eventuellt kvarvarande bloggläsare som inte nåtts av denna julhälsning på annat sätt en riktigt god fortsatt jul och ett gott nytt (hundtränings)år.